Metallhantverkets organisation i södra Skandinavien under bronsåldern

Anna Sörmans avhandling Gjutningens arenor tar fasta på de platser där man vid arkeologiska undersökningar funnit spår efter tillverkning av bronsföremål. Bronsålderns metallhantverk är förhållandevis lite studerat jämfört med den omfattande forskningen om hur bronserna användes och deponerades.

Länge har det varit oklart under vilka former bronshantverket organiserades i bebyggelsen och i samhället. Tillverkades bronsföremålen hos eliten, hos alla, eller bara på hemliga, rituella platser? I tidigare forskning har politiska eller prestigefulla föremål ofta antagits ha producerats på större verkstadsplatser som varit centraliserade av eliten. Redskap och enklare föremål har däremot ofta förutsatts ha tillverkats mer spritt i bebyggelsen, som en slags hushållsproduktion.

De senaste decenniernas storskaliga exploateringsarkeologi har lett till många nyfynd vilket nu möjliggör en utvärdering och utveckling av tidigare tolkningar. Avhandlingens syfte har varit att öka förståelsen för metallhantverkets rumsliga och sociala organisation utifrån studier av de faktiska produktionsspåren. Några av temana som utforskas i studien är: på vilket sätt var metallhantverket var kopplat till eliten, hur organiserades gjutningen rent praktiskt, samt hur iscensattes och upplevdes enskilda gjutningar.

Inledningsvis ges en källkritisk genomgång av materialet. Vissa antaganden som styrt tidigare undersökningar kritiseras utifrån nya insikter och aktuell forskning. En sådan kritik gäller äldre antaganden om särskilda ugnar – bronset smältes nämligen i vanliga, öppna härdar. Snarare än särskilda verkstadsmiljöer eller hantverksplatser så finns spår efter tillverkning av bronser inbäddade i såväl vardagliga som särskilda ceremoniella miljöer. Trasiga deglar och gjutformar har vanligen kasserats nära de ursprungliga gjutplatserna.

Avhandlingens rumsliga analys visar att bronsgjutning var en utbredd företeelse i bebyggelsen under mellersta och yngre bronsåldern. På de flesta boplatser, även små ensamgårdar, har det bedrivits bronshantverk. Vanligast var metallhantverket i större grav- och boplatskomplex, vilka inkluderade både boningshus och kultplatser. Spår efter gjutning finns såväl i boningshus, på gårdsplaner och samlingsplatser, som vid kulthus och gravar.

Två av avhandlingens övergripande resultat kan särskilt framhållas. För det första tycks gjutningen vid långhus/boningshus respektive kulthus/dödshus delvis ha inriktats på olika föremålstyper. Detta gäller tillverkningen av exklusiva, personliga attributen för medlemmar av samhällets elit. Föremål avsedda för olika roller har producerats på olika sociala arenor. Gjutningen av personliga attribut bör ha motiverats av att den tilltänkta bäraren av föremålet initierades i en ny roll. Variationen i gjutplats speglar därför sannolikt skillnader i initiationsritualer för olika sociala institutioner i bronsålderns samhälle.

För det andra har bronser ofta gjutits i visuellt intagande eller centrala lägen på bosättningarna. Gjutning är den del i hantverksprocessen som bäst lämpar sig att visa upp under mer publika former då den är en tidsbegränsad och mycket effektfull del av tillverkningsprocessen. Gjuttillfället tycks ha utnyttjats för iögonfallande och meningsskapande publika ritualer, där bronsålderns människor formade såväl sina föremål som sina sociala roller och maktrelationer.

Anna Sörman:
Gjutningens arenor. Metallhantverkets rumsliga, sociala och politiska organisation i södra Skandinavien under bronsåldern
Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet
Disputation: 18 november 2018