Under 1960-talet lanserades en ny svensk kulturpolitik där staten utmanade svenska museer genom ett nytt program. För museerna innebar det en uppmaning till förnyelse. Frågan ställdes om man var beredd att förnya sin verksamhet i en samhällsorienterande riktning; där museerna uppmuntrades att delta i samhällsdebatten och bidra till samhällsutvecklingen.

I sin avhandling, Samhällsmuseum efterlyses. Svensk museiutveckling och museidebatt 1965–1990, analyserar Olle Näsman om denna samhälleliga utmaning antogs av museerna. I avhandlingen visar Näsman att det i Sverige visserligen skedde en förnyelse bland de kulturhistoriska museerna främst under 1960- och 1970-talen, men att en viss återgång sedan ägde rum under 1980-talet till museets traditionella roll att värna kulturarvet.

– Samtliga av de undersökta museerna, Norrbottens museum, Västerbottens museum, Dalarnas museum, Stockholms stadsmuseum och Arbetets museum, utvecklades i olika avseenden i samhällsorienterande riktning. Och Riksutställningar, som inte är en museiinstitution i traditionell mening, fullföljde sin uppgift som spjutspets för den nya kulturpolitiken, som introducerades för att förändra museerna till Samhällsmuseer, berättar Olle Näsman.

– Några dominerande fysiska museiaktörer hade avgörande betydelse för denna förändring. En förnyelse av museernas utställningar, pedagogik och innehåll ägde rum, i många fall genom just Riksutställningars olika försök att utveckla mediet.

Det dominerande sättet att tänka på museerna före 1965, sammanfattat i devisen: ”Samla, vårda, visa”, var något som trots allt fortsatte prägla många museers verksamhet under perioden 1965–1990.

– Många försök gjordes för att bryta denna tradition, men ofta föll verksamheten därefter tillbaka till den praxis som gällt tidigare. Detta innebar en återgång från Samhällsmuseum till Kulturarvsmuseum.

Näsman visar hur förnyelsen mot Samhällsmuseer, som politiskt drevs genom den nya kulturpolitiken, var framgångsrik trots starkt motstånd i den debatt och verksamhet den möttes med.

Under perioden 1965–1990 förändrades synen på utställningen till förmån för ett samhällsorienterande innehåll, inte bara på centralmuseerna och länsmuseerna, utan också på många kommunala museer. Som uttryck för denna ökade samhällsorientering ingick en uppgradering av utställningens status och roll i museet.

Avhandlingen visar vidare hur objektens betydelse för museerna successivt har minskat och förändrats under hela 1900-talet. Nya teknologier har gett förutsättningar för att gestalta kunskap på nya sätt och därmed bidragit till att förnya synen på museets uppgifter.

Förändringen pekar mot att alltmer se på museerna som centra för social kontakt och kommunikation. Utvecklingen skiljer sig här mellan museer beroende på inriktning mot konst, kulturhistoria eller naturhistoria, men tendensen mot ökad betoning på kommunikation och en minskad eller annorlunda användning av objekten är tydlig.

Arbetet för att utveckla museologin som akademisk disciplin spelade en ofta underskattad roll för att förnya museerna i samhällsorienterande riktning. Detta är huvudmotivet för att utvecklingen av den svenska museologin ingår som en del av Näsmans undersökning. Museologin kritiserades av aktörer som ifrågasatte Samhällsmuseet som idé och ambition.

Olle Näsman:
Samhällsmuseum efterlyses. Svensk museiutveckling och museidebatt 1965–1990
Institutionen för kultur- och medievetenskaper, Umeå universitet
Disputation: 18 september 2014
Opponent: docent Stefan Bohman, Strindbergsmuseet, Stockholm