Ny bild av gravskicket 1000–300 f.Kr

Bilden av gravskicket i östra Svealand under perioden 1000–300 f Kr har komplicerats avsevärt de senaste decennierna, genom en intensiv materialtillväxt. Paradoxalt nog innebär materialtillväxten en alltmer uppmärksammad avsaknad av material – avsaknad av de döda som vi förväntar oss ska finnas i konstruktioner vi uppfattar som gravar. I ”gravarna” – rösen och stensättningar av varierad form och storlek – återfinns vanligen bara mycket små mängder brända ben av människa, och ofta inga ben alls. Samtidigt återfinns brända och obrända människoben från perioden i skärvstenshögar, i gropar på boplatser och i andra sammanhang som inte ses som regelrätta gravar. Det är tydligt att hanterandet av mänskliga kvarlevor och de brända benens meningsinnehåll under denna tidpseriod är något mångfacetterat som inte ryms i de moderna begreppen ”grav”, ”begravning” eller ”monument”.

I avhandlingen analyseras variation i byggandet av stenkonstruktioner och i hanteringen av brända ben och andra material på två undersökta fallstudielokaler i Södermanland: gravfälten vid Rogsta i Tystberga socken och vid Påljungshage i Helgona socken. Studien tar sin utgångspunkt i en relationell arkeologi, med fokus på performativitet och formationsprocesser. De centrala frågeställningarna är tre: Hur kan den stora variationen i det arkeologiska materialet förstås? Hur såg man under analysperioden på döden, den döda kroppen och människans passage från de levandes värld till något annat? Vad kan det arkeologiska materialet säga om dåtida perspektiv på tid och minnen?

Genom detaljerade analyser av stenkonstruktioner och depositioner visas resultat som indikerar att meningsinnehållet i både konstruktioner och brända ben transformerats genom handlingar efter konstruktionernas byggande och efter deponeringen av benen på ”gravfälten”. Benen har hanterats av de efterlevande i flera steg. ”Gravarna” kan därmed snarast ses som platser för transformation, i vilka benen deponeras och över tid förändras från att representera en avliden individ till att bli ett annat slags material som kan hämtas ur ”graven” och användas i olika syften (därav avsaknaden av ben). På samma sätt som benen inte tycks ha lagts till vila för evig tid, är inte heller stenkonstruktionerna byggda som monument för evigheten. Analyserna visar att konstruktionerna tycks ha övergivits, varit föremål för stentäkt och nedmontering redan i förhistorisk tid, i nära anslutning till depositionerna av döda människor.

Anna Röst:
Fragmenterade platser, ting och människor. Stenkonstruktioner och depositioner på två gravfältslokaler i Södermanland ca 1000–300 f Kr
Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet
Disputation: 15 december 2016