Politiskt skickliga folkledare ledde Stora daldansen

Det senaste stora bondeupproret i Sverige, Stora daldansen 1743, betecknades av sin samtid som utslag av en politisk sjuka hos bönder som inte förstod sig på politik. Karin Sennefelt visar i sin avhandling att dalkarlarna tvärtom hade stort politiskt självförtroende, var goda taktiker och mycket skickliga på att samla stöd och effektivt utnyttja de vanliga politiska kanalerna.

I dag kan det verka självklart att alla får delta i den politiska debatten men när bönder från Dalarna ville delta i rikspolitiken vid mitten av 1700-talet, var det oerhört provocerande. Dalaböndernas rörelse brukar kallas dalupproret 1743 eller ”Stora daldansen” och det var Sveriges senaste, sannolikt sista stora bondeuppror. Sommaren 1743 marscherade 5 000 bönder välordnat, med flygande fanor och musik, från Dalarna till Stockholm. Detta var kulmen på rörelsen som hade börjat ett år tidigare. Syftet var att påverka riksdagens beslut om vilken tronföljare landet skulle få. Upproret slutade med ett stort slag på Gustav Adolfs torg, mitt i Stockholm: 40 bönder dog och 90 skadades. Enligt statsmakten hade dalkarlarna drabbats av en ”politisk sjuka” som gjorde att de ville blanda sig i tronföljdsfrågan och politiken.

Bönder ansågs inte förstå sig på politik, utan borde ägna sig åt att bruka jorden och nöja sig med att de hade representation i ståndsriksdagen. Dalkarlarna tyckte annorlunda: de ansåg att deras åsikter var av stor betydelse och de visade ett anmärkningsvärt självförtroende i politiska frågor. De försökte påverka beslutsfattandet på många olika sätt, allt ifrån att besöka riksdagen till att bojkotta skatter och tåga till Stockholm.

Dalupproret 1743 har inte ägnats en vetenskaplig studie på över 70 år. Karin Sennefelt diskuterar i sin avhandling hur upprorsmännen uppfattade kungamakten, riksdagen och sin egen roll i samhället. Det är ovanligt inom historieforskningen att man kan dra slutsatser om hur vanligt folk tänkte i politiska frågor, men i dalupprorets fall har det varit möjligt tack vare mycket goda källor. Hur dalkarlarna agerade har studerats utifrån teorier om hur moderna sociala rörelser mobiliseras.

Karin Sennefelt visar att dalkarlarna var mycket skickliga på att samla stöd och nyttjade de vanliga politiska kanalerna på ett effektivt sätt. Deras protester kom också vid taktiskt valda tillfällen, då man kunde få så stort stöd som möjligt. Således fördjupar avhandlingen kunskapen om hur uppror mobiliserades under tidigmodern tid – alltså perioden 1500 till 1800 – och om politiskt liv under frihetstiden.

Karin Sennefelt:
Den politiska sjukan. Dalupproret 1743 och frihetstida politisk kultur
Historiska institutionen, Uppsala universitet
Disputation: 23 november 2001
Opponent: docent Pär Frohnert, Mälardalens högskola