Den ideala barndomen i 1600-talets porträttkonst

Som små vuxna, som barn i kommande vuxenroller, porträtterades ofta de kungliga och adliga barnen i stormaktstidens porträttkonst. Det visar Karin Sidén som i sin avhandling analyserat dessa barnporträtt i ett socialt och idéhistoriskt perspektiv.

Hur avbildas barnen i 1600-talets svenska porträttkonst? I vilka roller, med vilka attribut, kläder, poser och ansiktsuttryck? Karin Sidén, konsthistoriker och intendent vid Nationalmuseum, behandlar i sin avhandling en tidigare förbisedd kategori av den stormaktstida porträttkonsten, nämligen porträtten av de kungliga och adliga barnen. Hon analyserar dessa barnporträtt mot bakgrund av beställargruppernas olika uppfattningar om porträttkonsten och om barndomen och sätter in porträtten i ett socialt och idéhistoriskt perspektiv.

I en första studie belyser Karin Sidén porträtten av de kungliga barnen i förhållande till synen på kungamakten och tronföljdsfrågan. Hennes tes när det gäller de tidiga Kristinaporträttens omfattning och ikonografi – i vilken fadern Gustaf II Adolf ofta ingår – är att de fyllde ett behov av att manifestera den svenska kungamaktens fortsatta styrka trots dess unga regent. Detta budskap, och en teokratisk syn på kungamakten, präglar de tidiga porträtten av drottningen, framställd i roller som den sörjande dottern eller som den av dygd och vishet värdiga regenten.

I en annan studie analyserar Karin Sidén porträtten av de adliga barnen mot bakgrund av tidens uppfattningar om barndomen och om könen, så som de uttrycktes i uppfostringslitteratur och i likpredikningar. Att barnen framställs som små vuxna i porträtten förklaras av en önskan att spegla kommande vuxenroller lämpade för pojkar respektive flickor. I de tidiga porträtten av adelns flickor är dygderna av central betydelse genom inplacerade attribut och symboler såsom andaktsböcker, blommor och blomsterkransar, medan porträtten av adelns pojkar i synnerhet fokuserar på kommande yrkeskarriärer som militärer eller ämbetsmän. Det är i porträtten av de minsta barnen som man finner avvikande drag i förhållande till porträtten av vuxna. De minsta barnen avbildas i kolt och med föremål som amuletter av korall, vilka bars i tron att de kunde skydda barnen från svåra sjukdomar.

Karin Sidén har också analyserat porträtten av de avlidna barnen mot bakgrund av tidens höga värdering av ätten och traditionerna, religiösa uppfattningar om döden och barnadödligheten. De avlidna barnen skildras på dödsbädden, som levande kringgärdade av förgängelsesymboler eller i allegoriska framställningar. I många porträtt ingår symboler som vissnade blommor, timglas eller såpbubblor som är möjliga att relatera till den samtida begravningsdiktningens bildspråk. Karin Sidéns avhandling fördjupar kunskapen om stormaktstidens syn på barndomen samt tidens porträttkonst, porträttbruk och kulturliv.

Karin Sidén:
Den ideala barndomen. Studier i det stormaktstida barnporträttets ikonografi och funktion
Konstvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet
Disputation: 19 oktober 2001
Opponent: fil.dr Johan Cederlund, Uppsala universitet