Under större delen av kalla kriget var det svenska flygvapnet tidvis det fjärde största i världen. Flygvapnets främsta uppgift var bekämpning av mål i luften och på marken och helst skulle fienden mötas redan ute på havet, innan invasionsflottan nådde landets kuster. Antalet flygplan var imponerande, många av dem låg i framkant rent tekniskt och prestandamässigt var de tidvis i klass med stormakternas.

För bekämpning av mark- och sjömål fick flygvapnet nya, moderna jetflygplan på 1950-talet, vilka ersatte de äldre propellerplanen. Under lång tid utgjorde Saab A32 Lansen, försedd med sjömålsrobotar, attackflygets främsta komponent. Lansen kom under senare delen av kalla kriget att ersättas av Saab AJ 37 Viggen. Beväpningen utgjordes främst av bomber, raketer och robotar, men under en period ville man också ha kärnvapen och stridsgas i arsenalen.

Attackflyget kallades ÖB:s klubba och tron på den egna förmågan var stor bland flygförarna och navigatörerna. Vilken fiende det var som skulle mötas hade de flesta – trots den offentligt deklarerade neutralitetspolitiken – klart för sig: Sovjetunionen. Attackflyget i Första flygeskadern (E 1) var det svenska försvarets kanske slagkraftigaste komponent under kalla kriget.

Boken ÖB:s klubba om attackflygets roll i invasionsförsvaret bygger till stor del på tidigare hemligt arkivmaterial.

Författaren Lennart Andersson är en av landets främsta flyghistoriker, som bland annat fyra gånger belönats med utmärkelsen "Årets flygbok".

Lennart Andersson:
ÖB:s klubba. Flygvapnets attackeskader under kalla kriget
Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek i samarbete med forskningsprojektet Försvaret och det kalla kriget
Utkom 2010