Pressen i provinsen 1750–1850

Att vara kritisk till våra dagars medier är en självklarhet, medan 1800-talets presspionjärer däremot har fått behålla hjältestatusen. I Patrik Lundells avhandling Pressen i provinsen tecknas den moderna pressens genombrott dock som en utdragen och långtifrån entydig process. Från att på 1700-talet ha varit arenor där alla hade rätten att delta i det upplysta samtalet, blev tidningarna under början av 1800-talet gradvis opinionsorgan styrda av tämligen enväldiga utgivare. Allt mer professionella tidningsmakare formade och tog makten över mediet – och språket. Begrepp som opinion, press, publicist och redaktör fick då de betydelser vi idag tar för givna.

Avhandlingen beskriver och analyserar föreställningar kring hur allmänna tidningar skulle redigeras, från mitten av 1700-talet till mitten av 1800-talet. Den behandlar såväl idéer om kommunikation som hur dessa idéer omsattes i publicistisk praktik. Östergötland med de i många avseenden så olika ständerna Linköping (ecklesiastiskt, administrativt och militärt centrum) och Norrköping (merkantilt och ekonomiskt viktigt centrum) utgör empiriskt fokus. Avhandlingen, som till stor del är begreppshistoriskt orienterad, sönderfaller i tre delar: ”En medborgerlig tidningslitteratur, 1700-tal”, ”Marginalisering och modernt genombrott, 1790–1840” och ”Den moderna pressen etablerad, 1840-tal”.

Studien visar att vad som kan benämnas en medborgerlig tidningslitteratur dominerade under 1700-talet. Utgivarna av allmänna tidningar uppfattade som sin skyldighet att publicera insänt material. De tidningsläsande medborgarna identifierade en motsvarande rättighet. Tidningen skulle inte blott reflektera eller representera ett offentligt samtal; den skulle verkligen utgöra ett sådant samtal, för att sålunda förbättra samhället. Dessa föreställningar omsattes i hög grad i en publicistisk praktik – av företrädesvis den traditionella och upplysta ståndseliten.

Den moderna, liberala pressens genombrott ses med fördel som en marginalisering av den medborgerliga tidningslitteraturen. Utgivaren, som sett sig skyldig att trycka vad som tillsändes honom, ersattes vartefter av en ny och tämligen enväldig slags redaktör, publicisten, vars uttryckliga mål därtill var att nå lägre sociala skikt. Denna förändring kan också förstås i termer av en professionalisering. Ett viktigt resultat är den kronologi för denna process som avhandlingen beskriver. Den medborgerliga tidningslitteraturen var långlivad. Småningom gav dock många av den modern pressens konservativa kritiker upp och anammade den moderna pressens ideal. Den medborgerliga tidningslitteraturen är emellertid lätt att spåra ännu kring mitten av 1800-talet.

Den kritik som riktades mot den moderna pressen – av, om de så kallats, romantiker, ultraister eller konservativa – utgick i hög grad från den medborgerliga tidningslitteraturen som ett ideal. Dessa idag något försummade redaktörer och debattörer – ofta uppfattade som verktyg åt en representativ offentlighet eller som motståndare till tryckfriheten i sig – hyllade, med andra ord, vad som är det närmaste man i den historiska empirin kan komma Habermas förföriska idealtyp.

Patrik Lundell:
Pressen i provinsen. Från medborgerliga samtal till modern opinionsbildning 1750–1850
Institutionen för Kulturvetenskaper, Lunds universitet
Disputation: 20 december 2002
Fakultetsopponent: professor Dag Nordmark, Karlstads universitet