Gynekologin skapades som ny medicinsk disciplin utifrån antagandet att kvinnan var annorlunda än mannen. Men trots att gynekologin, åtminstone inledningsvis, utgav sig för att vara Vetenskapen om Kvinnan så kan den inte beskrivas som "kvinnlig": Den utövades inte av kvinnor; professionalisering definierades i enlighet med samtida konventioner för manlighet. Under 1800-talets sista decennier gick gynekologins akademiska professionalisering hand i hand med bukhålekirurgins utveckling och utövades av män.

De manliga gynekologerna uppfattade kvinnliga läkares inbrytning i yrket som problematisk på flera sätt. Dels ifrågasattes särartstänkandet genom deras blotta existens, dessutom lanserades kvinnorna som särskilt lämpade för gynekologi när en utbildningsreform diskuterades under 1860- och 70-talet. De kvinnliga gynekologerna bjöd också stark konkurrens om patienterna, som välkomnade möjligheten att vända sig till en kvinnlig läkare. Slutligen rekryterades kvinnorna ur de manliga läkarnas egen samhällsklass och var därmed deras potentiella hustrur/systrar/döttrar. För manliga gynekologer fanns det alltså flera starka skäl att slå vakt om disciplinens homogenitet.

Under den professionella gynekologins framväxt kan man urskilja manliga läkares försök att tillämpa strategin könad inre gränsdragning gentemot de kvinnliga kollegorna – som i sin tur bemötte detta med inneslutande stängningsstrategier. De kvinnliga läkarna lyckades på olika sätt vända motståndarnas argument till sin egen fördel. Inledningsvis tog de fasta på de särartsargument och uttalanden som gjorts i riksdagen och Sundhetskollegium om kvinnors speciella lämplighet att verka som kvinno- och barnläkare. Senare anammade de en strategi som huvudsakligen gick ut på att kompetens för en tjänst borde bedömas utifrån enhetliga normer – inte med utgångspunkt i manligt kön. Dessa strategier visade sig på sikt vara effektiva för att åtminstone på ett formellt plan erhålla professionella rättigheter.