Professorer till doms över stökiga studenter

Vid 1600-talets svenska universitet var det professorerna själva som dömde stökiga studenter. Universiteten var självständiga enheter med egen jurisdiktion. Lars Geschwind visar i sin avhandling hur social integration och social kontroll fungerade vid universiteten i Uppsala, Dorpat och Åbo under den svenska stormaktstiden.

Ända fram till 1800-talet rannsakades och dömdes svenska studenter av sina egna professorer. I både civil- och brottmål hade universitetets ledning rätt att utöva sin domsrätt, och den skulle vara skild från stadens domstol. Den akademiska jurisdiktionens räckvidd ledde också till konflikter. Städernas ledningar försökte på olika sätt att begränsa dess omfattning, inte bara när det gällde studenter utan också beträffande akademins egna hantverkare och övriga betjänte, som också tillhörde universitetets jurisdiktion.

1600-talet var i alla avseenden ett patriarkalt samhälle, där adelsman styrde över bonde, man styrde över kvinna, och äldre man över yngre. För universitetens del innebar det att professorerna hade ett faderligt ansvar för studenterna, inte bara för deras studier, utan också för deras moraliska leverne. Lars Geschwind visar i sin avhandling att detta också fick följder för rättsutövningen. I universitetets ordningsregler stipulerades hårda straff för disciplinbrott, men avståndet mellan lagens bokstav och verkligheten var stor, till följd av professorernas inriktning på patriarkal omsorg. Jämförelsen mellan de tre universiteten visar dock stora skillnader. Man skulle kunna säga att storleken hade betydelse. Vid det största universitetet Uppsala dömde man oftare till straff, medan de mindre universiteten i Dorpat och Åbo mer utmärktes av mildare tag.

Men den akademiska jurisdiktionen skulle fungera som andra lokala rättsinstanser. Staten, eller kronan, krävde att studenterna disciplinerades och hölls i strama tyglar. När rykten om studentupplopp nådde centralmakten i Stockholm, var det professorerna som ställdes till svars. Universitetets ledning fick skulden för att det förekom studentoroligheter. Universitetets styrelse intog därför en besvärlig mellanställning mellan stat och studenter. Å ena sidan var man tvungen att hålla ordning på studenterna, men å andra sidan ville man inte stöta sig med studenterna. En lagom ”näpst”, ett par dagar i häktet eller några daler i böter, ansågs oftast vara lagom. Den milda behandlingen av studenterna berodde inte bara på denna faderliga omsorg. Vid vissa tillfällen hotade nämligen studenterna sina egna lärare, bland annat genom nattliga besök i deras gårdar.

Lars Geschwind:
Stökiga studenter. Social kontroll och identifikation vid universiteten i Uppsala, Dorpat och Åbo under 1600-talet
Historiska institutionen, Uppsala universitet
Disputation: 7 december 2001
Opponent: docent Dag Lindström, Linköpings universitet