Reformrörelser i Sverige 1900–1920

Hur ska samhället vara organiserat och hur bör livet för den enskilde individen gestalta sig? Kring dessa frågor har det alltid funnits dem som tänkt annorlunda som ett alternativ till det rådande systemet. Idag finner denna position sitt uttryck i den breda floran av gröna rörelser, men för hundra år sedan kanaliserades dessa moderniseringskritiska idéer, i Sverige såväl som i andra industrialiserande länder, i så kallade reformrörelser. Naturskyddsrörelser, djurskyddsrörelser, vegetariska rörelser, nudismrörelser, jordreformrörelser och trädgårdsstadsrörelser är några exempel. Martin Stolare har undersökt fyra svenska reformrörelser under perioden 1900–1920. Och även om rörelserna inte fick något större genomslag menar Stolare att det är för tidigt att stämpla dem som historiens förlorare.

I avhandlingen granskas fyra reformrörelser under 1900-talets två första decennier: främst den georgistiska jordreformrörelsen, men även den värmländska ungdomsrörelsen, den vegetariska rörelsen samt småbrukarrörelsen kring tidningen Odlaren. Detta var en period då det svenska samhället med allt raskare steg lämnade det traditionella bondesamhället bakom sig för att istället anta skepnaden av ett modernt industrisamhälle. I dessa fyra rörelser riktades kritik mot denna omvandlingsprocess. Man gillade helt enkelt inte det samhälle vars konturer avtecknade sig allt tydligare. Rörelserna formulerade i detta läge egna bilder eller visioner över hur samhället borde vara organiserat. Martin Stolare problematiserar dessa samhällsvisioner och diskuterar rörelsernas strävan att vinna stöd för visionerna i samtiden.

Rörelsernas kritik av det moderna följde två huvudlinjer. För det första intog rörelserna en civilisationskritisk hållning i det att de menade att det moderna, industriella livet hade avlägsnat människan från naturen. Målet för rörelserna var att återskapa ett mer naturenligt levnadssätt i form av ett pastoralt ideal, där natur och kultur kunde vara sammanvävda med varandra på ett balanserat sätt. För det andra tog rörelserna i kulturkritisk anda avstånd från den klasskampsmentalitet, som de menade genomsyrade samhället. Klasskampen gödde ett egoistiskt tänkande som rörelserna ville utrota hos människan. I klasskampssamhället stod den ena klassen mot den andra. Det var ett samhälle i strid. Rörelsernas alternativ var en moralisk utopi, ett tillstånd där man levde i nära brödraskap med varandra och där man älskade sin nästa så som sig själv. Trots att rörelserna riktade kritik mot många av de sidor som följde med det moderna samhällets framväxt, kan man inte beteckna dem som snävt antimodernistiska, vars enda mål var att återvända till det traditionella samhället. Snarare stod de för idén om en alternativ modernisering där jordbruket – och inte industrin – skulle utgöra moderniseringsprocessens kraftkälla.

Det skulle vara enkelt att stämpla dessa rörelser som historiens förlorare. Några större anhängarskaror erövrade nämligen aldrig rörelserna och inte heller kom det svenska samhället under 1900-talet att utformas så som rörelserna hade förslagit. Men om man gör det går man för snabbt fram. För när kan man egentligen dra streck i historien och peka ut vinnare och förlorare? Idag erhåller det perspektiv som dessa moderniseringskritiska rörelser representerade vid 1900-talets inledning allt fler anhängare. Vem vet hur det blir i framtiden, kanske får dessa tankar om brödraskap och det naturenliga levnadssättet en större plats i det kommande svenska samhället än vad de har idag? Tiden har ju kraften att göra vinnare av förlorare.

Martin Stolare:
Kultur och Natur. Moderniseringskritiska företeelser i Sverige 1900–1920
Historiska institutionen, Göteborgs universitet
Disputation: 15 mars 2003
Opponent: professor Bo Sundin