Rivning av Turisthotellet i Marstrand – ett kulturmord!

Turisthotellet i Marstrand, en i landet helt unik anläggning från badortsepoken i slutet av 1800-talet, är nu efter decennier av förfall tänkt att rivas. Förfaringssättet påminner om rivningsvågen på 60-talet, när man avsiktligt lät husen förfalla för att motivera rivningar med argument om byggnadernas dåliga skick. En metod som åter tycks bli alltmer vanlig, skriver Svenska byggnadsvårdsföreningen.

I ett förslag till detaljplan föreslås möjlighet att riva Turisthotellet i Marstrands samtliga byggnader. Anläggningen är av länsstyrelsen i Västra Götalands län bedömd som byggnadsminne och högst intressant såväl ur ett lokalt som nationellt perspektiv. Marstrand utgör ett riksintresse för kulturmiljövården där ett av dess uttryck, badortsepoken, påtagligt skulle skadas genom en rivning av Turisten, något som inte får ske enligt miljöbalken. Turisthotellet har trots dess höga kulturhistoriska värde fått förfalla ända sedan 1960-talet vilket strider både mot plan- och bygglagen och kulturmiljölagen.

Även om Kungälvs kommun har utfärdat förelägganden till fastighetsägarna om underhåll, har kommunen och länsstyrelsen inte följt upp ärendet och ingripit tillräckligt. Detta är mycket anmärkningsvärt mot bakgrund av lagstiftningen men också med tanke på att Turisthotellet, som karaktärsbyggnad med badortsepokens speciella arkitektur och som del av den bebyggelsefront som först möter besökaren till Marstrandsön, är en viktig symbolbyggnad för orten och för turistnäringen och därmed av stor ekonomisk betydelse för kommunen.

Svenska byggnadsvårdsföreningen avstyrker möjligheten till rivning av åtminstone restaurangen som är den mest omistliga byggnaden, samt hotellets bakre del – båda byggnader som för ett par år sedan bedömts möjliga att rädda. Dessa båda byggnader borde således, trots kraftigt förfall, kunna renoveras. Att se till att anläggningen så långt som möjligt bevaras, är att rädda en viktig årsring i stadsbilden och därmed berätta för invånare och besökare om en betydelsefull epok i ortens historia.

Turisthotellet i Marstrand är ett tydligt exempel, och tyvärr också ytterligare ett exempel i raden, som visar att lagstiftningens skydd av det byggda kulturarvet inte följs i praktiken. Det är uppenbart att det krävs kraftfulla åtgärder på statlig nivå för att se till att lagstiftningen för att vårda och bevara vårt byggda kulturarv följs av alla berörda parter.

Kortsiktig lönsamhet kan inte vara det övergripande målet för vår stadsbyggnad – då sågar vi så småningom av den gren vi sitter på.