Civilsamhället i svensk migrationspolitik 1951–1991

Svensk migrationspolitik genomgick stora förändringar efter andra världskriget. Migrationslagar uppdaterades och skrevs om i flera omgångar, den integrationspolitiska praxisen genomgick stora förändringar och invandringen ändrade karaktär från arbetskraftsinvandring till flykting- och anhöriginvandring. I samklang med detta utvecklades en aktiv utrikes- och biståndspolitik där Sverige odlade en bild som ett land med både en generös flyktingpolitik och en solidarisk utrikespolitik.

Samtidigt har den migrationspolitiska utvecklingen i praktiken varit mer komplex och perioder av generositet har åtföljts av perioder av restriktioner. Integrationspolitiska mål som valfrihet har även i praktiken samsats med krav på anpassning. Inom ramen för den politiska utvecklingen i Sverige under 1900-talet har organisationer i civilsamhället spelat en stor roll för den politiska utvecklingen, detta väcker även frågor kring civilsamhällets påverkan på den svenska flyktingpolitiken.

Avhandlingens resultat visar på att civilsamhällets organisationer har en avgörande roll i att överbrygga avståndet mellan flyktingars behov och den svenska statens stöd till flyktingar. Detta till trots avgörs civilsamhällets utrymme för inflytande över den förda flyktingpolitiken i hög utsträckning av statens egna engagemang, initiativ och passivitet. I den här avhandlingen riktas fokus mot två större civilsamhälleliga organisationer, Svenska Röda Korset och Svenska Frikyrkorådet, och deras diskursiva och praktiska strategiska arbete för inflytande på det flyktingpolitiska området under kalla kriget.

Med en kombination av historisk analys, diskurshistorisk analys och migration governance som metodologiska och teoretiska ramverk, undersöks hur organisationerna anpassar sig till – och motsätter sig – de statliga migrationsdiskurserna. Avhandlingen visar också hur Svenska Röda Korset och Frikyrkorådet främst agerade som utförare och förstärkare av den svenska flyktingpolitiken i linje med svenska korporativistiska traditioner. Båda organisationerna kritiserade den statliga flyktingpolitiken vid flera tillfällen, men kritik och motstånd mot flyktingpolitiska restriktioner kringskars av juridiska och institutionella ramverk på nationell och internationell nivå, och pekar på de inneboende begränsningarna i ett nära statligt samarbete för civilsamhället.

Organisationernas viktigaste resurser för inflytande ses både på den lokala och den transnationella nivån, där de enskilda medlemmarnas arbete var essentiellt för implementeringen av de statliga integrationspolitiska målen, medan de transnationella nätverken erbjöd en alternativ väg för påverkan när organisationerna stötte på statligt motstånd på hemmaplan.

Avhandlingen belyser den funktion civilsamhälleliga organisationer har haft i utförandet och implementeringen av svensk migrationspolitik och utgör en viktig pusselbit i förståelsen av hur svensk flyktingpolitik har utvecklats under andra halvan av 1900-talet.

James Lancaster:
Humanitarians at home. Swedish civil society actors, refugee aid and advocacy, 1951–1991
Institutionen för humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap, Örebro universitet
Disputation: 13 december 2024