Sverige och Koreakriget

Koreakriget var en av de blodigaste och mest omfattande militära kraftmätningarna mellan öst och väst. Den svenska regeringens hållning till Koreakonflikten före och under det öppna kriget 1950–1953 är ämnet för en ny avhandling i historia.

Efter att Japans nederlag i andra världskriget hade befriat Korea från japansk ockupation, delades den koreanska halvön. Två vitt skilda och sinsemellan starkt fientliga statsbildningar kom att etableras. När Nordkorea i slutet av juni 1950 anföll söderut för att med vapenmakt försöka ena den koreanska halvön, organiserades en USA-ledd FN-aktion till stöd för Sydkorea. Sovjetunionen stödde Nordkorea materiellt och Kina sände stora styrkor för att slåss på nordkoreanernas sida. Krigets utgång innebar en återgång till förhållandena före krigsutbrottet. Korea förblev delat och ännu i denna dag har varken fredsfördrag eller återförening åstadkommits.

Historikern Jakob Stridsman vid Umeå universitet har i sin avhandling undersökt Sveriges hållning i konflikten, både före och under det öppna kriget 1950-1953. Kort efter krigsutbrottet ställde sig den svenska socialdemokratiska regeringen bakom den USA-ledda FN-aktionen, och fortsatte så under de dryga tre år som striderna pågick.

– Även om det aldrig sades utåt fanns det en betydande olust inom regeringen inför det egna ställningstagandet, förklarar Jacob Stridsman. Man var rädd att det skulle kunna kompromettera neutralitetspolitiken i omvärldens ögon och missgynna det egna partiet inrikespolitiskt.

Vid två tillfällen markerade regeringen en i viss mån annan mening än USA och västmajoriteten i FN:s generalförsamling. Det var när det blev tal om motåtgärder mot den kinesiska intervention som startade i slutet av 1950 till stöd för Nordkorea.

– När generalförsamlingen i februari 1951 stämplade Kina som angripare och tillsatte en kommitté med uppdrag att utreda sanktionsåtgärder, lade den svenska FN-delegationen ned sin röst, berättar Jacob Stridsman. Samma sak hände i maj samma år då generalförsamlingen uppmanade världens stater att avstå från export av krigsviktiga varor till Kina och Nordkorea.

Den officiella förklaringen till de nedlagda rösterna var att den svenska regeringen befarade att motåtgärderna skulle försvåra en förhandlingslösning, kanske till och med leda till ett nytt världskrig. Men i Jacob Stridsmans avhandling framgår att det inte var det enda motivet bakom regeringens agerande.

– Det handlade också om att slå vakt om neutralitetspolitikens trovärdighet, förklarar författaren. Genom att inte medverka till sanktionsåtgärder mot stormakten Kina försökte man övertyga en annan stormakt, nämligen Sovjetunionen, om Sveriges neutralitetsvilja.

Jacob Stridsman:
Sverige och Koreakriget. En studie av Sveriges hållning till Koreakonflikten 1947–1953
Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet
Disputation: 12 september 2008
Fakultetsopponent: professor Gunnar Åselius, Militärvetenskapliga institutionen, Försvarshögskolan