Stadion var en plats av färgsprakande atmosfär under den synnerligen varma sommaren 1912. Det skimrade av uniformer från alla länder, varje färgkontrast, knapparna på varje axelklaff, den allra minsta effekt lyste i solen. Fransmännens och belgarnas röda benkläder, de svenska husarernas guldgnistrande attilas, tyskarnas vapenrockar i alla tänkbara kulörer. Det var ett kalejdoskop av färger. Solskensolympiaden hade börjat.

Greve Clarence von Rosen var en av de som tog initiativ till att Internationella Olympiska Kommittén beslöt att återinför hästsporten i de olympiska spelen. Människor och hästar medverkade tillsammans i en tävling, som trots alla hinder gjorde succé som omvärlden sent ska glömma.

Boken inleds med kapitlet ”Klapprande hovar”, som beskriver arbetshästens liv i vardagen under 1900-talets början. Författarna presenterar hästtävlingarnas medaljörer, och genom ättlingarna skildras olympiernas hittills oupptäckta historia. Läsaren får ta del av hur alla regler i de olika tävlingsgrenarna: fälttävlan, prisridning (dressyr) och prishoppning (banhoppning) såg ut 1912.

Göran Casparsson, nestor i ridkunskap och internationell banbyggare kommenterar skillnaderna mellan dåtidens och nutidens regler inom de olika tävlingsgrenarna. Han har själv tävlat framgångsrikt i både dressyr, hoppning och fälttävlan. Göran är son till Ernst Casparsson, en av guldmedaljörerna i fälttävlan ”Military” lagtävlan vid OS i Stockholm 1912.

Viviane Malmqvist & Mona Erwall:
Sverige rider olympiskt i Stockholm 1912. Svenska medaljörer, ättlingar, hästar
Sivart Förlag
Utkom 2012