Trollen som vi möter i nutida sagoböcker har långa, dinglande svansar,  stora spetsiga eller runda öron och långa näsor. De ser på det hela taget väldigt ruskiga ut. Men på den tiden folk verkligen trodde på troll beskrev man dem sällan så. I regel såg trollen ut som vanliga människor eller var till och med mycket prydligare.

I flera sägner berättas att en vandrare får se tre välklädda, oerhört vackra flickor på ett berg i skogen. Han måste akta sig, för det är säkert troll som vill locka honom in i berget. Och om han blir bergtagen vet han vad som väntar: han får sitta där inne i månader och år, kanske för hela livet.

När ett nyfött barn låg i vaggan var risken stor att en trollgumma smög sig in och stal barnet. I stället lade hon en av sina egna ungar i vaggan. En sådan bortbyting lärde sig aldrig att tala eller gå, men den åt och drack värre än en vuxen karl.

Trollen hade en otrolig förmåga att förvandla sig. Ibland såg de ut som djur, ibland var de vandrande skuggor utan kroppar. Mest höll de sig dock osynliga, men de hördes tala och sjunga, och det hände att de märktes enbart genom att det luktade stekt fläsk på vissa ställen ute i skogen.

Ebbe Schön är folklivsforskare och litteraturvetare. Han har specialiserat sig på folktro om övernaturliga väsen och krafter. I nästan två decennier förestod han Nordiska museets folkminnessamling i Stockholm, där uppteckningar finns från hela landet. Han har skrivit ett trettiotal böcker och bedriver folkbildning i massmedia. För honom är folktro och folkdikt de kanske allra viktigaste delarna av vårt kulturarv, eftersom de säger så mycket om hur vi nordbor har tänkt och känt, diktat och drömt i gångna tider.

Troll och människa gavs ut första gången 1999 och har utkommit i en ny utgåva.

Ebbe Schön:
Troll och människa. Gammal svensk folktro
Hjalmarson & Högberg
Utkom 2008