Vid periodens början var inställningen till alkoholmissbruket moraliserande och skulden för missbruket lades på individen. Vid periodens slut var inställningen psykologiserande samtidigt som skulden förlades till samhället. Detta innebär dock inte att behandlingen på anstalterna alltid förändrades i motsvarande grad. Johan Edman visar hur definitionen av vad som är en alkoholmissbrukare hela tiden har varit nära förknippad med klass och kön på ett sätt som i allra högsta grad har kommit att prägla både intagningen och behandlingen på anstalterna.

Alkoholistvårdens historia visar sammanfattningsvis att gravt alkoholmissbruk inte nödvändigtvis eller främst måste betraktas som ett problem som har att göra med individens relation till alkoholen. Andra problemformuleringar har gällt individens relation till arbetslivet, familjen, sexualmoralen, genusordningen eller det kapitalistiska samhället. Problemet har famnats som ett arbetar- och fattigdomsproblem, ett familje- och våldsproblem, ett medicinskt problem eller ett symtom på samhälleliga problem. Orsakerna har sökts i individernas karaktär, uppfostran, själsliv, ämnesomsättning, arvsmassa, socioekonomiska miljö, kön och familjesituation.

Lösningen har varit arbete, kafferep, mediciner, psykoterapi, demokrati, ackordslön, ingen lön, samvård eller isoleringsstraff. Alkoholen har varit en underordnad faktor i problemformuleringen som låtit sig kopplas – som orsak eller verkan – till mer övergripande frågor.