Unga kvinnor centrala för folkskolans etablering

Den svenska folkskolans etablering under 1800-talets senare del innebar att en ny arbetsmarknad växte fram där blivande lärare behövde rekryteras till det stadigt växande antalet skolor. Vilken klassbakgrund hade de kvinnor och män som blev lärare? Och hur påverkade yrkesvalet möjligheterna till en eventuell familjebildning bland de kvinnliga lärarna? Det är några av frågorna som ställs i en ny avhandling vid Umeå universitet.

Enligt doktoranden Emil Marklund är en viktig utgångspunkt när lärare i svenska folkskolan (1842–1962) ska studeras de stora skillnader som fanns mellan småskollärare och folkskollärare. Där de senare hade längre utbildning, högre lön och, som hans avhandling visar, oftare kom från mer resursstarka föräldrahem.

– Skillnaderna mellan lärargrupperna är starkt kopplade till kön i och med att småskolläraryrket snabbt utvecklades till ett yrke som i princip bara lockade kvinnor medan folkskolläraryrket hade en mer jämn könsfördelning. Tidigare forskning har visat hur andelen kvinnliga lärare ökade över tid, i Västerbotten förstärktes denna process ytterligare av att de tidiga lärarutbildningarna i stor utsträckning vände sig mot unga kvinnor, säger Emil Marklund.

Han berättar vidare att högre status på faderns yrke i de allra flesta fall innebar en högre sannolikhet att barnen själva skulle bli lärare. Men i den studerade landsbygdsmiljön kom ett jordbrukarhem att utgöra den allra vanligaste bakgrunden.

– Även om barn, primärt döttrar till, exempelvis lärare eller präster hade större möjligheter och var mer benägna att själva utbilda sig till lärare, så var dessa grupper alldeles för små för att kunna täcka det stora behovet av nya lärare. Detta medförde att läraryrket under lång tid var en väg för uppåtgående social mobilitet, säger Marklund.

De första seminarieutbildningarna i Västerbotten inledde sin verksamhet på 1870-talet och fram till 1920-talet, så var behovet av nyutbildade lärare nästan konstant. Anledningarna till detta var många anser Emil Marklund, de utexaminerade lärarna skulle bemanna nyligen inrättade byaskolor, ersätta pensionerade lärare eller de som undervisade utan någon formell utbildning:

– Bland de kvinnliga småskollärarna, som under denna femtioårsperiod utgjorde en bred majoritet av alla lärare, kom ungefär hälften att undervisa i cirka fem till tio år innan de bildade familj och således behövde ersättas av en ny lärare, vilket därmed ökade behovet av nya lärare ytterligare.

Den i dag så starka uppfattningen att dåtidens lärarinnor antingen aldrig fick några barn eller slutade permanent när de bildade familj, måste dock revideras enligt Marklund.

– De kvinnliga lärarna gick i bräschen för andra yrkesgrupper av förvärvsarbetande medelklasskvinnor genom att det redan vid sekelskiftet 1900 var vanligare för dem att bilda familj än att avstå. Bilden av ”lärarinnan utan familj” beror sannolikt på att de som aldrig fick barn, även om de var färre, ofta arbetade under väldigt lång tid, ibland över 40 år och i många fall vid samma skola.

– Avhandlingens resultat visar vidare att det från 1920-talet blev allt vanligare att de kvinnliga lärare som bildat familj också återvände till yrket, på 1930-talet ökade även möjligheterna att behålla sin tjänst för att vara hemma med sina egna barn, avslutar Marklund.

Emil Marklund:
Teachers’ lives in transition. Gendered experiences of work and family among primary school teachers in northern Sweden, c. 1860–1940
Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet
Disputation: 21 maj 2021