Urbanisering och sociala rum i medeltida Linköping

Syftet med avhandlingen Biskop och stad är att studera och analysera en historisk epok och dess människor genom deras materiella kultur och hur de sociala relationerna har manifesterats i rummet. Som fokus fungerar den medeltida biskopsstaden Linköping, en plats som skiftat utseende, funktion och betydelse genom olika perioder, men hela tiden med starka ideologiska uttryck.

Linköping fungerade tidigt som en central plats i landskapet Östergötland; som tingsplats, viktig knutpunkt för land- och vattenvägar och som kyrkligt centrum. Den blivande staden med sina två medeltida kyrkor kan uppfattas som en medveten ideologisk satsning från en tidig kungamakt med politiska ambitioner. Under 1200-talet har kyrkans organisation konsoliderats, med ett nära samarbete med den allt starkare kungamakten, vilket uttryckts genom det nya stora katedralbygget och inrättandet av ett domkapitel.

Samtidigt som Linköping fungerade som en viktig plats i landskapet har orten varit obetydlig. Först på 1280-talet har staden Linköping kommit till som en medveten grundläggning, sannolikt av kung Magnus Ladulås och hans bror biskop Bengt. Tillkomsten av ett franciskankonvent 1287 kan ses som det första steget att skapa en stad. Vid sekelskiftet 1300 finns både skriftliga uppgifter om tomter och gårdar i staden liksom skriftliga uppgifter om en rådsinstitution.

De arkeologiska beläggen för en stadsbebyggelse kommer under samma tid, men det är först vid 1300-talets slut som det finns en tydlig urban utveckling på stadsgårdarna. Stadsrummet utvidgades och bebyggelsen blev tätare, en tydlig utveckling som intressant nog inte finns belagd i det skriftliga källmaterialet. Under 1300-talets andra hälft skapades ett residerande kapitel, dvs. en stor del av domkapitlets ledamöter (kaniker och prebendater) flyttade från prebendenas huvudgårdar i stiftet till stiftsstaden.

I Linköping skapades en speciell domkyrkostad, en krans av stora gårdar kring domkyrkan, flertalet med stenhus i flera våningar. Dessa residensgårdar har visserligen lånat ett aristokratiskt stilideal och som fungerat som ett led i att stärka kyrkan i dess kamp för att bevara gamla privilegier i tid av inbördeskrig, pestepidemi och ekonomisk kris.

Residensgårdarna kan ses som ett exempel på ett medvetet sätt att omforma rummet och topografin och skapa en speciell form av materiell kultur med ett tydligt budskap. I samband med reformationen har stiftsstadens speciella utformning återigen förändrats, grunden för stadens ekonomi rycktes undan och Linköping drabbades hårt av krig och eldsvådor.

Ombyggnaden av biskopsborgen till ett renässansslott är en tydlig exponent för den nya nationalstaten, men det var först när landshövdingsämbetet inrättades på 1640-talet och Linköping fick en ny roll som administrativt centrum i Östergötland som förändringarna i stadsbilden kan iakttas i det arkeologiska källmaterialet.

Av analysen framgår det att de olika rummen och den materiella kulturen har skiftat utseende, funktion och betydelse under stadens olika historiska perioder. Rummet och den materiella kulturen kan betraktas som olika medier, där den sociala strukturen manifesteras och materialiseras.

En tydlig tendens i Linköpings medeltida historia är att de olika sociala grupperna tillmätt staden en med tiden allt större betydelse som mötesplats för den sociala interaktionen. Vi kan på så sätt förstå staden som en av många centrala platser där mötet mellan individer och grupper äger rum.

Göran Tagesson:
Biskop och stad. Aspekter av urbanisering och sociala rum i medeltidens Linköping
Arkeologiska institutionen, Lunds universitet
Disputation: 24 maj 2002
Fakultetsopponent: docent Markus Hiekkanen, Helsingfors