Värnpliktsvägraren svek heder och ära

Den man som vägrade att göra militärtjänst svek inte bara sin värnplikt utan bröt också mot ett hedersbegrepp eftersom det var en ära att få försvara fosterlandet. Görel Granström visar i sin avhandling i rättshistoria hur man diskuterade samvetsfrihetens gränser under åren 1898-1925, och utformade den lag 1925 som kan ses som föregångare till vår tids vapenfrilagstiftning.

Allmän värnplikt för män har funnits i Sverige i drygt 100 år. Lika länge har en del män vägrat att inställa sig. I dag uppfattas värnpliktsvägran kanske inte som en central fråga. I stället har uppmärksamheten fokuserats på att många unga män, som vill göra sin värnplikt, inte får göra det på grund av försvarets neddragningar. Ändå döms årligen ett antal män till fängelsestraff på grund av värnpliktsvägran, som alltså fortfarande ses som ett allvarligt brott.

Redan 1873 finner vi de första fallen av värnpliktsvägran i Sverige. Då hade man nämligen genomfört en lagändring och det var inte längre möjligt att köpa sig fri från tjänstgöring och sätta någon annan i sitt ställe. De flesta som vägrade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var medlemmar av olika frireligiösa rörelser och vägrade med hänvisning till sin religiösa övertygelse. De menade att ”man måste lyda Gud mer än människor”.

I slutet av 1800-talet krävde ett antal riksdagsledamöter lagändringar så att de religiösa värnpliktsvägrarna skulle slippa att fängslas för sin övertygelse. Ett antal lagförslag diskuterades genom åren och 1925 fick Sverige den lag som kan ses som föregångare till vår tids vapenfrilagstiftning.

Görel Granström har i sitt avhandlingsarbete undersökt hur undantag för samvetsömma värnpliktiga diskuterades i riksdagsdebatter och lagförslag mellan åren 1898-1925. Vilka föreställningar hade man om samvetsfrihetens gränser, dvs. vilka grunder för samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring såg man som legitima? Hur diskuterade man kring statens intresse av ett starkt försvar och individens rätt att hävda en annan uppfattning?

Undersökningen visar att man såg statens intresse som det primära och att individens möjlighet att hävda rättigheter var starkt begränsade. Många av debattörerna, oavsett om de var motståndare eller förespråkare för vägrarnas rättigheter, hade dessutom mycket svårt att förstå att det fanns unga män som vägrade att lära sig försvara sitt fosterland. Man presenterade olika förklaringar: de ”samvetsömma” var särskilt ömtåliga, veka och lättpåverkade individer som kunde misstänkas för att vara sinnessjuka. Andra menade att vägrarna var principfasta, fromma och djupt religiösa män som var goda medborgare.

Görel Granström visar i sin avhandling att föreställningar om heder och ära är centrala för att förstå diskussionen om medborgerliga plikter och skyldigheter. Värnplikten borde enligt många ses inte enbart som en medborgerlig plikt utan framför allt som en heder. Det var en ära för den manliga medborgaren att få försvara landet.

Görel Granström:
Värnpliktsvägran. En rättshistorisk studie av samvetsfrihetens gränser i den rättspolitiska debatten 1898–1925
Juridiska institutionen, Uppsala universitet
Disputation: 20 april 2002
Opponent: docent Marie Sandström, Stockholms universitet