Privatiseringen av tidigare gemensamma betesmarker och ökade möjligheter att försörja sig utan att äga jord. Det var de två viktigaste anledningarna till folkökningen och, i förlängningen, avfolkningen av den svenska landsbygden under perioden 1770–1930, visar en avhandling i historia från Göteborgs universitet.
Perioden 1750 till 1900 är folkökningens tid i Västeuropa. I Sverige växte befolkningen från knappt två till drygt fem miljoner. Först mot slutet av 1800-talet bromsades utvecklingen genom massutvandringen till Amerika. Något decennium in på 1900-talet började dessutom födelsetalen falla. Samtidigt urbaniserades Sverige allt snabbare. Några år in på 1930-talet bodde för första gången fler svenskar i tätorter än på landsbygden.
Vad som ligger bakom befolkningsutvecklingen har förklarats på olika sätt. Redan på 1800-talet uttalade biskop Esaias Tegnér sina klassiska ord om ”freden, vaccinet och potäterna” som orsak till det ökande antalet svenskar. Erik Hallberg har i sin avhandling granskat olika teorier om drivkrafter bakom befolkningsutvecklingen. Hans resultat ifrågasätter om dödlighetsnedgången haft så stor betydelse som en del tidigare forskare påstått. Avhandlingen går också emot uppfattningen att befolkningsutvecklingen sker oberoende av den ekonomiska och sociala utvecklingen i samhället.
Istället är Erik Hallbergs slutsats att den bondepositiva politik som fördes i Sverige under 1700-talet drev fram folkökning och nyodling. Olika reformer gav bönder en större förfoganderätt över jord och arbetskraft. Stora markarealer som tidigare varit gemensamma mellan byar och använts för bete kunde efter skiftena kring 1700-talets slut odlas upp. Lika viktigt var att bönder fick sätta upp torp och stugor på sin mark utan att riskera att förlora dem till staten.
– Det mest gynnande för jordbruksutvecklingen var de nya arbetskraftsresurserna. Anläggningen av torp och stugor exploderade under början av 1800-talet. Här bosatte sig ungt folk som kunde göra investeringsarbeten och ta dagsverken vid arbetstopparna inom åkerbruket. På så vis ökade både folkmängden och produktionen, säger Erik Hallberg.
Avhandlingen utgörs till stor del av en närstudie av Dalboslätten i sydöstra Dalsland. Detta område hade den kanske starkaste folkökningen i Sverige under 1800- talets första hälft, efter omkring år 1865 den kraftigaste folkminskningen.
– Den nya politiken medförde att området gick från ett diversifierat jordbruk, där boskapsskötseln ännu var betydande, till att bli ett centrum för havreodlingen i landet, så småningom med England som viktig marknad, säger Erik Hallberg.
Folkminskningen från slutet av 1800-talet var del av en allmän tendens av flykt från landsbygden i Sverige. Bondebarn, tjänstefolk och obesuttna fann bättre möjligheter i städer eller i Amerika. I synnerhet unga kvinnor flyttade från Dalboslätten. Till denna utveckling bidrog också att antalet barn inom äktenskapen fortfarande var förhållandevis många runt sekelskiftet 1900.
– För de bondebarnen var det många att dela arvet med. Dessutom ökade medellivslängden för vuxna mot slutet av 1800-talet. Väntan på en gård blev allt längre, säger Erik Hallberg.
En följd av utflyttningen blev att jordbruket under början av 1900-talet åter blev mer diversifierat, där bondefamiljen själv fick stå för allt arbete. Några torpare och backstugusittare fanns knappast längre att tillgå. Åkermark lades igen. Nyodlingsepoken var över.
Erik Hallberg:
Havrefolket. Befolknings- och marknadsutveckling på Dalboslätten 1770–1930
Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet
Disputation: 25 oktober 2013
Fakultetsopponent: lektor Ronny Pettersson, Ekonomisk-historiska institutionen, Stockholms universitet
