Arkadien – ett förlorat paradis
Nationalmuseum
17 september 2020 – 17 januari 2021
Achille Etna Michallon: ”Marmorefallen vid Terni, Italien”, sign. 1820, olja på duk. Foto: Cecilia Heisser/Nationalmuseum
Höstens utställning på Nationalmuseum visar fransk och italiensk konst från framför allt 1600-talet men även fransk och nordisk konst fram till sekelskiftet 1900. Utställningen visar hur människans syn på naturen förändrats genom tiderna och tar också upp de många klassiska berättelser som förmedlas i målningarna. Konstnärer som visas är till exempel Claude Lorrain, Nicolas Poussin och Salvator Rosa och från senare tid prins Eugen, Anna Boberg och Otto Hesselbom.
Utställningen Arkadien – ett förlorat paradis handlar om verklighetsflykt och en evig längtan bortom civilisationen. Den belyser myt, dikt och kärleksberättelser och ställer frågor om människans roll i naturen – då och nu. Motiven är landskap och natur, men om man tittar närmre går det även att upptäcka episoder hämtade från sagor och litteratur som utspelar sig i gläntorna. Tillsammans med de verk från Nationalmuseums samlingar som visas i utställningen har ett antal kända konstverk lånats in från museer som Dulwich Picture Gallery, Hamburger Kunsthalle, National Gallery, London, Nivaagaards Malerisamling, Moderna Museet, The Earl of Leicester and the Trustees of the Holkham Estate och The Eastnor Castle Collection. I utställningen visas också en nyupptäckt tidig målning av Claude Lorrain, Landskap med lantlig dans, som finns i Svenska Akademiens ägo.
Arkadien är både namnet på en region i Grekland och ett landskap för fantasin. Under 1600-talet började konstnärer i Rom att skapa bilden av Arkadien med utgångspunkt i stadens omgivningar, med ruiner och ödsliga betesmarker. Det blev en särskild kategori inom måleriet som brukar kallas ideallandskap eller klassiska landskap. Från antik litteratur och dikter från renässansen kom bilden av att Arkadien var en plats med orörd natur, där herdar och herdinnor kunde vila i gläntor intill porlande vattenkällor. De drömska landskap som utställningen fokuserar på innehåller dolda, poetiska berättelser om människans existens och livsvillkor. De handlar ofta om livet, döden, erotiken och tillvarons mening bortom civilisationen.
De stora namnen under 1600-talet var konstnärer som Claude Lorrain, Nicolas Poussin och Gaspard Dughet. Till dessa kan läggas Salvator Rosa som utvecklade ett landskapsmåleri med ett mörkare stråk, kännetecknat av karga klippor, knotiga träd och raviner som han befolkade med legoknektar, rövare och eremiter. Under 1700-talet tillkom varianter med betoning av lekfullhet och rollspel i skuggiga parklandskap av konstnärer som Antoine Watteau och Jean-Baptiste Pater. Det klassiska, Italien-baserade landskapsmåleriet fick en renässans under början av 1800-talet, men vid mitten av seklet började kopplingen mellan natur och nation betonas mer. Konstnärerna borde inte söka skönheten i Sydeuropa utan skildra det egna landets natur, som ett led i byggandet av den nationella identiteten. Det blev början till en nationalromantisk landskapskonst som länge har präglat synen på skönhet i naturen.
De mer idébaserade diskussionerna kring människa och landskap fördjupas i några mindre rum i utställningen genom ett samarbete med Färgfabriken. Utställningen lämnar här Arkadien för att undersöka det industrialiserade samhällets relation till naturen på temat hinterland. Ett antal verk ur Nationalmuseums samlingar av konstnärer som Prins Eugen, Axel Sjöberg och Anna Boberg diskuteras och visas utifrån samtida diskussioner om naturresurser, urbanisering och klimatfrågor. Här visas också bilder av fotografen Suvra Kanti Das från Bangladesh.
Till utställningen ges en rikt illustrerad publikation ut som presenterar temat Arkadien ur olika perspektiv. Författare är Martin Olin, Anna Blennow, Helen Langdon, Daniel Prytz och Daniel Urey. Utställningens kuratorer är Martin Olin och Daniel Prytz från Nationalmuseum samt Daniel Urey från Färgfabriken.
