Arkeologi – en nationalistisk vetenskap?
Hur har forskningen om vår förhistoria varit nationalistisk? Hur har det påverkat forskningens utveckling och hur har samhälls-politiska ambitioner nyttjat arkeologins resultat i olika skeenden? Detta är frågeställningar som den vetenskapshistoriska forskningen inom arkeologin alltmer har diskuterat och som Håkan Petersson utgår ifrån i sin avhandling.
Gemensamt för de bilder som arkeologin förmedlar före modern tid är att ge en förhistorisk förankring av vår egen etnicitets ursprung. Den beskrivs ofta som något naturligt skapat av en djup och traditionsrik nationell historia. Nutida forskning tenderar konstatera att forskningen varit nationalistisk, men diskuterar inte hur den varit det – varför, på vilket sätt och när den varit det. Håkan Petersson undersöker därför också begreppet "nationalism" och "nationalistisk forskning" i forskningen mellan cirka 1880 till 1990. Diskussionen utgår från en fallstudie som omfattar forskning som behandlar lantbrukets introduktion till Skandinavien (den s.k. neolitiseringen), som ansetts ske mellan 4000 till cirka 3000 f.Kr. Det är ett ämne, som under lång tid givit en livlig debatt inom forskarsamhället och också givit upphov till diskussioner om när våra förfäder etablerade sig inom national-staten Sveriges gränser.
Avsikten har varit att studera och beskriva hur forskningen har försökt befästa idén om den nationella gemenskapen, tanken om nationalstaten Sverige, i förhistorien. Avhandlingen studerar också hur samhällsideologier har utnyttjat denna forskning för sina egna politiska syften och sin syn på nationens historia och folkets härstamning. Diskussionen kretsar kring invandringar av olika folk vid olika tidpunkter till det som idag är Sverige och hur dessa skall kopplas samman med historiska och nu levande etniciteter i närområdet.
Folkslag kopplas till arkeologiska kulturer, som ett sätt att befästa deras och därmed vår egen uråldriga identitet. Germanerna är ett väsentligt folkslag i denna debatt, vilka anses vara svenskarnas förfäder. Andra exempel på nationalistiska kopplingar mellan forskning och samhälle är en debatt om när svenskarna kom till Finland, vilket vissa forskare i sin strävan att legitimera den svenska etnicitetens rättigheter i Finland gärna placerade i förhistorien. En annan infallsvinkel är samernas förhistoriska förfäder och vilka arkeologiska kulturer denna identitet skall kopplas till. Avhandlingen studerar också den arkeologiska forskningens koppling till det rasbiologiska institutet i Uppsala och arkeologins nyttjande av rasbiologiska studier rent allmänt sett.
Avhandlingsförfattaren har funnit en arkeologi som vi med dagens språkbruk och samhällssyn allmänt betraktar som nationalistisk. Men om den var nationalistisk i sin samtid beror dock på val av definition. Om man undviker vår egen samtidsvärdering hittar man enligt Petersson en form av nationalism, men bara under en väldigt begränsad period av vår vetenskapshistoria.
Den stora skillnaden mellan vår tids syn på neolitiseringen och dåtidens beror enligt Petersson mer på den samhälleliga förändringen och den utveckling som vårt demokratiska och ideologiska tänkande har genomgått under åren. Det betraktas idag inte längre som vetenskapligt att ha arkeologin som ett historiskt legitimeringsinstrument för nationernas, eller etniciteters, uråldriga existens.
I och med 1970-talets förändrade samhälle och förutsättningar för vetenskapen har arkeologiforskning bedrivits utifrån andra ändamål. Emellertid kan det icke nationalistiska lätt glömmas bort när möjligheterna att uppfylla politiska behov föreligger. Ett exempel är de senaste årens arkeologiska debatt kring samisk förhistoria, där diskussionerna om egendoms- och markrätt i Norrlands inland bland annat förts utifrån förhistoriska argument. Debatten, som bland annat försiggåtts i svenska domstolar, visar att arkeologin fortsatt kan göra nationella kopplingar mellan förhistoriska fenomen och nutida etniska intressekonflikter. Ett annat lysande exempel är Balkankrisen.
Klart är emellertid att efter den teoretiska förnyelsen av vetenskapen arkeologi under 1960- och 1970-talen kan den inte längre betraktas som nationalistisk. Den nationella legitimeringen har alltmer betraktats som irrelevant för de frågeställningar som styr vetenskapsprocessen. Frågan är bara hur mycket som beror på en medveten vilja hos forskarna som skapar vetenskapen och hur mycket av svängningen som föranletts av förändrade politiska och ideologiska behov?
Håkan Petersson:
Nationalstaten och arkeologin. 100 år av neolitisk forskningshistoria och dess relationer till samhällspolitiska förändringar
Institutionen för arkeologi, Göteborgs universitet
Disputation: 4 mars 2005
Opponent: dr. Håkon Glørstad
