Det arkeologiska perspektivet har viktiga funktioner att fylla när vår nutid och samtidshistoria undersöks. Inte bara fynd, utan också minnen och tankar kan grävas fram. Det visar en avhandling i arkeologi från Göteborgs universitet.

Samtidsarkeologi är en ny del av arkeologin som etablerats under de senaste 10 till 15 åren och som rör tidsperioder som nu levande människor har egna minnen och erfarenheter ifrån. Doktorande Maria Persson har undersökt hur samtidsarkeologiska projekt kan bedrivas och hur de som kan tänkas ha dessa minnen kan samarbeta med arkeologerna.

– Det är helt unikt att man som arkeolog kan genomföra ett projekt med de som själva var med eller på annat sätt känner till vad som hände på den plats som undersöks. Vi arkeologer hittar arkeologiska fynd tillsammans med de som var med och gemensamt kan vi sedan tolka materialet, säger hon.

Maria Persson avhandling bygger på två samtidsarkeologiska undersökningar. Den ena genomförde hon vid platsen för Ramneskärsparken utanför Uddevalla, en festplats med dansbana som var i bruk mellan åren 1939–1955. Den andra ägde rum vid nuvarande Skatåsförläggningen i Göteborg som nu är motionsanläggning men vid krigsslutet 1945 fungerade som ett mottagningsläger för överlevande från nazistiska koncentrationsläger.

Avhandlingen visar att arkeologiska metoder och de arkeologiska fynden i ett samtidsarkeologiskt projekt fungerar som en röd tråd. Fynden utgör utgångspunkt för den historia som blir möjlig att berätta, även när andra sorters källmaterial finns tillgängliga, som till exempel skriftliga och muntliga källor.

– När vi grävde ut Ramneskärsparken hade vi med oss människor som var där då det begav sig. För dem var det betydligt lättare att minnas parken vid mötet med fynden som fungerade som gnistor till tanken och minnet, säger hon.

Vilka delar av de aktuella historierna som blir möjlig att berätta beror på vilka fynd som påträffas. I Skatås gav till exempel fyndet av en bit taggtråd som omgärdade förläggningen en ny bild av historien.

– Visserligen bar många av de överlevande på smittsamma sjukdomar, men det var ändå anmärkningsvärt att inse att de överlevande vistades i en staketomgärdad förläggning, trots att de nyligen kom från koncentrationsläger.

Undersökningen visar också att det är i mötet mellan människan och det materiella som minnet kring de händelser som undersöks aktiveras. Ett av avhandlingens resultat är att samtidsarkeologi har allt att vinna på att genomföras publikt, för att kunna ta del av minnen och berättelser.

– Väldigt många människor är intresserade av samtidshistoria och många känner en stor anknytning till det dem själva eller deras föräldrar har varit med om. Då är det av värdefullt att låta arkeologi vara med och berätta den delen av vår historia också, till exempel tillsammans med historia och etnologi, säger Maria Persson.

Maria Persson:
Minnen från vår samtid. Arkeologi, materialitet och samtidshistoria
Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet
Disputation: 4 juni 2014
Fakultetsopponent: professor Cornelius Holtorf, Linnéuniversitetet