Arkiven – en del av kultursektorn

När jag inledde min karriär inom det svenska arkivväsendet år 1970, blev mitt tjänsterum drottning Kristinas sovgemak i det gamla Vasaslottet i Uppsala. Jag blev kulturarbetare, ett populärt begrepp på den tiden. I samma ögonblick som jag steg in i det gamla slottet med alla sina arkiv, kände jag att jag från och med nu varje ögonblick inandades kultur. Min första titel blev amanuens och jag tänkte genast på Strindberg, som också börjat som amanuens.

Nu har åren gått med en svindlande hastighet och jag har arbetat i 38 år med de enskilda arkiven i Uppsala, Jönköpings län och Östergötland. Till de enskilda arkiven räknas till exempel personarkiven, föreningsarkiven och företagsarkiven, men även konstens arkiv, musikens arkiv, filmens, teaterns arkiv med mera, det vill säga hela den sektor som står utanför statliga och kommunala myndigheter, ja man kan säga en hel kultursektor, den fria, kreativa sektorn. Det är alltså helt uppenbart att vi som arbetar med arkiven och kulturarvet är kulturinstitutioner. Även de statliga och kommunala arkiven är det, ty de förvaltar och vårdar en stor del av landet Sveriges minne. Och ändå envisas både statliga, regionala och kommunala kulturutredningar med att exkludera arkiven, när man talar om den heliga kulturen. ”Arkiv är nog inte riktigt kultur!”. Teaterfolket är på hugget vid kulturutredningar, varför många blir invaggade i tron att kultur är lika med teater. Det finns faktiskt mer kultur än teater, konst, musik, film, balett och litteratur. Jag har sett många kulturutredningar, som knappt nämner hela vår sektor.

Jag minns en kulturutredning i Norrköpings kommun, där man ej nämnde stadens arkiv, det mycket fina och välfyllda stadsarkivet i stadens rådhus. Vad är det för syn på kulturlivet som så flagrant exkluderar en stor del av den sektor som arbetar med vårt kulturarv? Förmodligen ligger en hel del av detta missförstånd hos oss själva. Vi har varit för dåliga på att marknadsföra oss själva som just kulturinstitutioner. Vi firar visserligen varje år i november den så kallade Arkivens dag, då Nordens alla arkivinstitutioner öppnar sig och generöst bjuder på och visar glimtar av det rika innehållet i arkivens skattekistor. I Östergötland firas i år denna dag med en filmfestival, då östgötsk film visas på länsmuseet i Linköping en hel dag. Film är ett exempel på material som förvaras i våra arkiv och det är väl alla ense om att film är kultur!

Om man läser kultursidorna i landets tidningar är det likadant som i kulturutredningar. Det är väldigt sällan arkivens nämns i kultursammanhang. Kultursidorna fortsätter med att skriva om den senaste romanen, balletten, musiken, teatern och filmen. Inte ett ord om alla spännande projekt ute i de lokalhistoriska arkiven, hembygdsföreningarna, eller bland släktforskarna. När anmäldes sist en nyutkommen hembygdsbok på en kultursida? När någon gång det ständigt pågående kulturarvsarbetet ute i kommunerna redovisas i länets tidningar, sker detta INTE på kultursidorna utan på nyhetsplats eller oftare på en lokalsida. Varför? Är kulturarvsarbete inte kultur? Om det är någon som tvekar, kolla då Östergötlands Arkivförbunds arkivblogg, en av landets första i sitt slag.

Börje Evert Hjorth
Länsarkivarie i Östergötland, författare och konstnär

(2008-10-05)