Historiska byggnader som länge stått tömda på föremål har i alla tider fascinerat människor. Det gäller i synnerhet Läckö som kan liknas vid ett törnrosaslott där tiden till synes stått stilla. Från att ha varit ett centrum för byggenskap och konstnärlig utsmyckning under flera decennier i början av 1650-talet drabbades denna miljö av en närmast total tystnad, när den ryktbare Magnus Gabriel De la Gardie 1681 tvingades avstå från sitt slott med omgivande grevskap.

Idag, mer än tre århundraden senare, är det knappast möjligt att exakt rekonstruera de interiörer som Läckö hade före reduktionen. Normalt sett är det endast de mest praktfulla föremålen som låter sig identifieras i äldre inventarier. Inte sällan är dessa förteckningar så summariska att de inte ger några säkra uppgifter att utgå ifrån. Av Magnus Gabriels egna tillhörigheter kom det mesta att skingras under åren närmast före och efter hans död.

Om man till detta lägger att det är en mycket liten del av inredningsföremålen från tiden som överhuvud taget bevarats till vår egen tid, inser man lätt det omöjliga i att återskapa interiörernas faktiska utseende under Magnus Gabriels tid. När Nationalmuseum, Stiftelsen Läckö Slott och Statens fastighetsverk år 1998 ställde sig bakom en handlingsplan för att åter igen möblera det tömda slottet var syftet i stället att ge en bild av en herremans bostad under barocken.

Med utgångspunkt i det tänkta utseende gemaken hade i Magnus Gabriel De la Gardies och andra herremäns slott har en betydande mängd konst och konsthantverk inköpts vid auktioner från konsthandeln. En process har börjat att fylla det tömda slottet med representativa föremål från tiden vilka tillsammans med Läckös stora arkitektoniska värde gör detta historiska minnesmärke till en fascinerande miljö.

Lars Sjöberg & Anneli Welin:
Barockens prakt. Läckö slott – En herremans bostad i stormaktstidens Sverige
Nationalmuseum och Stiftelsen Läckö slott
144 sidor, inbunden, illustrerad
Utkom 2001.