Carl Michael Bellman skrev även dikter över döda, det som vi brukar kalla för tillfällesdiktning. Det var grav-, sorge- och tröstedikter som skrevs i samband med ett dödsfall och presenterades i ett offentligt sammanhang, t.ex. trycktes i tidningar. Bellman skrev under perioden 1760–1793 mer än femtio alster av denna typ. Stefan Ekman vill i sin avhandling visa att Bellman ingalunda såg dessa dikter som mindre värdefulla än övriga i hans breda produktion, utan att han medvetet strävade efter att etablera sig som en av landets ledande tillfällesdiktare.
Avhandlingsförfattaren jämför Bellmans dikter med den svenska traditionen. En central iakttagelse är hur innehållet i dikterna förändras när tillfällesdiktningen under 1700-talet sprids till allt vidare sociala kretsar. Fokus flyttades därmed från den besjungnes representativa funktion ur ett samhällsperspektiv, till att lyfta fram och hylla den döde som privatperson. Detta sker parallellt med övergången från ett muntligt till ett skriftligt dominerat stilideal.
I avhandlingen fokuserar Ekman på Bellmans tidningspublicerade dikter över döda från 1770-talet. Under detta årtionde växte den svenska nyhetspressen i omfång, särskilt i Göteborg och Stockholm. Tillfällesdiktningen utgjorde ett ansenligt inslag i redaktörernas arbete med att fylla sidorna. Ett jämförelsematerial på mer än sjuttio dikter över döda ur Göteborgs- och Stockholmstidningar visar vilka sociala grupperingar som hyllades, vilken typ av dikter som publicerades, vilka anpassningar som gjordes till det nya mediet och på vilka sätt Bellmans dikter skiljer sig från den allmänna tendensen. En bärande tanke i diskussionen av Bellmans tidningstryckta dikter över döda från detta decennium är att de ingick i en medveten strävan från skaldens sida att etablera sig som en av landets ledande tillfällesdiktare.
Stefan Ekman tar även upp Kellgrens och Stockholms Postens kritik av förment undermåliga tillfällesdiktare och -dikter under åren kring 1780. Här diskuteras hur denna kritik var utformad, hur den skilde sig från tidigare kritik och vilka läsare den var ämnad för. Slutsatsen han drar är att artiklarna i Stockholms Posten, tillsammans med regimens alltmer negativa hållning till pressen under 1780-talet, var två av de direkta huvudorsakerna bakom tillfällesdiktningens drastiskt minskade mängd under decenniet, både vad gäller separattryck och i tidningarna.
Vidare jämför avhandlingsförfattaren ett drygt åttiotal dikter över döda ur Göteborgs- och Stockholmspressen från 1780- och 1790-talen. Han relaterar dessa till motsvarande material från 1770-talet och diskuterar förändringar i social status och kön hos de besjungna, liksom dikternas innehåll och de sätt som diktarna i flera fall försökte förekomma eventuell kritik i inledningen av sina alster. Bellman däremot var medveten om och hävdade sin status som skald och ville framhäva det poetiska värdet i dessa sina senare dikter över döda.
Stefan Ekman:
"I skuggan af Din graf, jag på min Lyra slår." Carl Michael Bellmans dikter över döda i relation till dikttypens svenska tradition och funktion i nyhetspressen under senare delen av 1700-talet
Litteraturvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.
Disputation: 18 december 2004.
Opponent: professor Lars Burman.
