Birgitta Birgersdotter (1303-1373) är det enda nordiska helgon som kanoniserats av påven. Heliga Birgitta har också utsetts till EU:s skyddshelgon. Intresset för henne sträcker sig långt utanför Sveriges gränser. I exempelvis USA och Tyskland är birgittaforskningen synnerligen vital.

I bilderna av Birgitta står vi öga mot öga med henne. Några år efter moderns död skriver Birgittas dotter Katarina förebrående till den svenske ärkebiskopen: "Varför avbildar ni inte min mor hemma i Sverige, när t.o.m. påven har hennes bild i sin kammare?" Men det skulle inte dröja länge förrän Katarina blev bönhörd. redan från 1390-talet och fram till reformationen invigdes altaren i kyrkor till heliga Birgitta och hennes bild skulpterades och målades, broderades och graverades, tecknades och trycktes.

Det ursprungliga antalet bilder är förstås omöjligt att beräkna. Enbart i Uppsala domkyrka fanns vid medeltidens slut tre altare invigda till Birgitta, men bilderna är idag försvunna. Ändå har mycket bevarats till våra dagar. Vi kan räkna till inte mindre än cirka 350 bilder av olika slag från det medeltida Sverige, alltså inklusive Finland, ett antal som långt överskrider andra nordiska helgon som Olof den helige och Erik den helige. Bilderna är av mycket olika kvalitet, från utsökta importverk till troskyldiga provinsiella arbeten, en gång säkert minst lika älskade. Här presenteras denna bildskatt i samlad form av den framlidna konsthistorikern, docent Mereth Lindgren, som var specialist på medeltida ikonografi.

Bilden av Birgitta är av stort kulturellt, historiskt och religiöst intresse för hela den europeiska kulturkretsen. Den tillför ny kunskap om heliga Birgitta från ett konstvetenskapligt perspektiv, initierat men samtidigt tillgängligt för alla dem som intresserar sig för bilderna av Birgitta, utan att vara konsthistoriker.

Boken gavs ut första gången 1991. Upplagan såldes snabbt slut och har sedan dess varit mycket efterfrågad. När Bilden av Birgitta nu kommit ut i ny upplaga har den försetts med en introduktion av prof. Jan Svanberg och ett efterord om nya forskningsrön av Mia Åkestam.