De obesuttnas arkeologi

På landsbygden och i städerna finns många historiska spår efter människor som inte ägt någon egen jord eller bostad. Det kunde handla om exempelvis torpare, backstugusittare, hantverkare eller arbetare. I ett forskningsprojekt finansierat av Riksantikvarieämbetet diskuteras vad som kan göras för att lyfta fram dessa spår och hur de i sin tur kan bidra till kunskapen om de obesuttnas liv och dåtidens samhälle.

Arkeologer ägnar sig långt ifrån alltid bara åt forntiden. Sedan 2014 finns en åldersgräns i kulturmiljölagen som anger att lämningar efter människors verksamheter som har tillkommit före 1850 i vissa fall är lagskyddade fornlämningar. Det innebär bland annat att övergivna torp och backstugor som har byggts så sent som på 1700- och 1800-talet kan räknas in.

– Vi har studerat hur arkeologer genom att använda arkeologin som utgångspunkt kan bidra till ny kunskap om människors livsvillkor och boendeförhållanden under perioden 1700–1900, säger Pia Nilsson, arkeolog vid Arkeologerna, Statens historiska museer, och projektledare.

I projektet har Pia Nilsson, tillsammans med Martin Hansson, Lunds universitet, och Eva Svensson, Karlstad universitet, gått igenom ett antal arkeologiska undersökningar och rapporter för att studera de metoder som använts och hur de kan utvecklas.

– Vår undersökning pekar på att det finns brister när det handlar om att ta tillvara de obesuttnas arkeologiska arv, mycket beroende på att lagändringen inte varit i kraft så länge. Samtidigt visar resultatet tydligt att man med arkeologiska metoder kan ställa, och få svar på, helt andra frågor än vad som kan avlockas de skriftliga källorna. Med arkeologins hjälp kan vi få en mer komplex bild av det förflutna och dess människor, inte minst de obesuttna, säger hon.

I boken De obesuttnas arkeologi – människor, metoder och möjligheter diskuteras hur traditionella arkeologiska metoder i kombination med andra källmaterial som kartor, skriftliga källor och bevarade byggnader, kan utvecklas till något de kallar ”torpologi”. Fram växer då en metod för att samla in kunskap med fokus på de mer underordnade befolkningsgrupperna före 1850.

– De obesuttnas kulturarv är viktigt att uppmärksamma för att förstå vår historia och för att kunna tolka spåren i landskapet, säger Pia Nilsson.

Projektet har finansierats av Riksantikvarieämbetets bidrag till forskning och utveckling. Publikationen är utgiven av Riksantikvarieämbetet och kan laddas ner från Digitala Vetenskapliga Arkivet (DiVA).

Pia Nilsson, Martin Hansson & Eva Svensson:
De obesuttnas arkeologi. Människor, metoder och möjligheter
Riksantikvarieämbetet
Utkom 2020