De svenska polioepidemiernas historia

Polio, som länge benämndes barnförlamning, intar en säregen position bland infektionssjukdomarna, inte bara i Sverige utan även internationellt. Per Axelsson, Umeå universitet, beskriver i sin avhandling sjukdomens historia i Sverige.

I sin epidemiska form drabbade polio till synes bara länder i västvärlden som hade ett väl utvecklat hälsoarbete. Polions första epidemier angrep Sverige 1881. Sverige kom att bli det land som hemsöktes hårdare än andra länder av de epidemier som ägde rum under 1900-talets sex första decennier. Vaccinets tillkomst på 1950-talet innebar att epidemierna upphörde på 1960-talet.

Polio är en infektionssjukdom som kan orsaka tillfälliga eller permanenta förlamningar i allt från ett lillfinger till hela kroppen. Drabbar den andningsorganen kan den leda till döden. Sjukdomens vanligaste form saknar dock förlamningssymtom. De olikartade yttringarna innebar att polio betraktades ha ett mycket gåtfullt spridningsmönster. Detta tillsammans med att de flesta sjukdomsfallen ägde rum under hösten, innebar att sjukdomen uppfattades som ett höstens spöke.

Den idag rådande förklaringen till varför polioepidemierna drabbade Sverige och västvärlden så tidigt förklaras av att hygienen var särskilt god i dessa regioner, vilket gjorde människor mottagliga för viruset. Förklaringen, som varit gällande från 1950-talet, har relaterat olika nationers spädbarnsdödlighet till dess poliosjuklighet och visat att länder med låg spädbarns-dödlighet har hög poliosjuklighet. Fram till 1940-talet ansågs däremot sjukdomen vara orsakad av smuts och dålig hygien. En studie på regional nivå mellan 1909-1952 visar att detta samband inte kan förklara polions förekomst i Sverige. Teorins snabba accepterande föreslås i denna avhandling istället höra samman med de starka hygieniska strömmingar som fanns under perioden. Teorin kunde förklara varför Sverige kunde drabbas av en epidemisk sjukdom och fortfarande anses vara ett land i välstånd med god hygienisk och sanitär standard.

Till följd av de tidiga epidemierna kom svensk forskning att inta en ledande roll i den internationella polioforskningen. Polio uppfattades inte som en smittsam sjukdom förrän 1905, då den lades in under epidemistadgan. 1908 konstateras att polio sprids via ett filtrerbart virus och i och med detta får laboratorie-forskning en betydande roll i att klarlägga sjukdomens egenskaper.

Axelsson argumenterar för att det mellan 1910 och 1940 etableras två sätt att se på sjukdomens spridning och preventiva åtgärder. I USA ansågs virus komma in genom näsan, spridas via hjärnan till ryggmärgen där förlamningar utvecklades. Därtill betraktades den som föga smittsam. I Sverige vid Statens Bakteriologiska Laboratorium (SBL) bedrevs forskning som menade att sjukdomen var en tarmsjukdom som kom in genom munnen, spreds via matsmältningskanalen och gick ut via rektum. Vidare etablerades i Sverige en teori om att viruset kunde spridas med hjälp av vattenvägarna. Dessa två olika synsätt gav upphov till skilda preventiva åtgärder i USA och Sverige. Skillnaderna blev även tydliga när forskningen under 1950-talet ledde fram till ett vaccin. Sverige och SBL kom att framställa ett eget vaccin som skilde sig något i tillverkningsmetoder och material från det vaccin som kom att användas i USA och de flesta andra länder.

En demografisk studie som berör åren 1905-1962 visar bland annat att av de 51 000 som rapporterats ha insjuknat, dog ungefär 6000 individer. Sjukdomen förändras också under perioden från en barnsjukdom till en sjukdom som angriper alla åldrar. De polioskadade vårdas främst på institution. 1905, när polio blev ansedd som epidemisk sjukdom isolerades de sjuka på statliga epidemisjukhus till dess att förlamningarna gått tillbaka och de ansågs smittfria. De som fick permanenta förlamningar överflyttades till vanföreanstalter som drevs av filantropiska föreningar som erhöll statligt stöd. Under 1950-talet tog staten över ansvaret helt för vården av de poliosjuka.

Per Axelsson:
Höstens spöke. De svenska polioepidemiernas historia
Institutionen för historiska studier, Umeå universitet.
Disputation: 2004-03-12.
Fakultetsopponent: docent Signild Vallgårda, Institut for folksundhedsvidenskap, Köpenhamns universitet.