Vid sekelskiftet 1800 fick de svenska städerna ett nytt inslag samtidigt som arkitekterna fick en ny arbetsuppgift. Många kyrkogårdar ersattes då av begravningsplatser utanför bebyggelsen som enligt myndighetsförordningarna skulle ges en tilltalande arkitektonisk form. Det månghundraåriga sambandet mellan stadens invånare och de döda bröts och begravningsplatserna blev till ett slags egna städer med en särskild gestaltning.

De dödas boningar hade varit och var en angelägenhet som i hög grad engagerade de levande. Förändringar av begravningsplatser och begravningssätt genomfördes efter en intensiv och långvarig propaganda från samtidens övre skikt: myndighetspersoner, läkare och präster. De argument och tankeströmningar som anammades stammade från kontinenten och förmedlades snabbt av tidningarna och läkarkåren till den mot slutet av 1700-talet allt mer hälsointresserade borgarklassen. De svenska arkitekterna vid Överintendentsämbetet inspirerades av fransk arkitekturteori men också av verkliga begravningsplatser i tyska städer som Herrnhut och Dessau.

Hedvig Schönbäcks avhandling har sin tyngdpunkt i dokument-ationen av det första dryga halvseklets begravningsplatser och deras arkitektoniska utformning. Det inträngande och perspektivrika arbetet har inte bara resulterat i kunskaper av stort värde för de kulturhistoriska bedömningarna av begravningsplatser. Hennes framställning ger också insikter om relationen mellan döda och levande i ett bredare historiskt sammanhang.

Hedvig Schönbäck:
De svenska städernas begravningsplatser 1770-1830. Arkitektur, sanitet och det sociala rummet
Konstvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet
Disputation: 5 juni 2008
Opponent: docent Tomas Björk, Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet