Den högkyrkliga rörelsen i Svenska kyrkan 1909–1946
Under 1900-talets första hälft förändrades samhälle och kyrkoliv i Sverige på många sätt. Olika synsätt och strategier framfördes som gällde hur Svenska kyrkan skulle framträda under nya förutsättningar, inte sällan knutna till en syn på den som en folkkyrka eller nationalkyrka.
Under denna tid växte en högkyrklig rörelse fram i Svenska kyrkan. Präster och lekfolk på olika platser i landet bildade sammanslutningar, ofta av ordensliknande karaktär, som tillsammans kom att forma ett rörelsenätverk. Rörelsen tog intryck av kontakter med kyrkor i utlandet men anknöt också till det som man uppfattade som en svensk kyrklig tradition. Den blev misstänkliggjord och betraktades som kontroversiell i sin samtid, men förespråkade också mycket, särskilt i kyrklig praktik, som senare under 1900-talet har fått brett genomslag i kyrkolivet.
I avhandlingen ”Den katolicerande riktningen i vår kyrka” undersöks den högkyrkliga rörelsens framväxt i Svenska kyrkan utifrån dess nationella och internationella kontext med teoretiska begrepp och metodiska verktyg som riktar in sig på aspekter som rörelse, kollektiv identitet och historiebruk. Det teoretiska ramverket utformas särskilt för att kunna studera en kyrklig rörelse och dess kollektiva identitetsskapande. Studieobjektet utgörs av flera sammanslutningar som här bildades under 1900-talets första hälft och ingick i ett nationellt och internationellt högkyrkligt rörelsenätverk. Olika sammanslutningars och aktörers efterlämnade arkivhandlingar, böcker och tidskrifter studeras för att rekonstruera rörelsens nätverk, mål, organisering, praktiker, strategier, självförståelse och relation till omgivningen.
Avhandlingen disponeras i tre delar. Del I tar upp bakgrunden och perioden 1909–1918 och undersöker den svenska högkyrkliga rörelsens nationella och internationella sammanhang. Del II omfattar perioden 1919–1935 och studerar hur sammanslutningar bildades inom ett rörelsenätverk med internationella impulser och kontakter, hur de organiserade sig och vilka förutsättningar och hinder som påverkade rörelsens framväxt. Del III diskuterar perioden 1935–1946 och hur rörelsen etablerade sig inom Svenska kyrkan samt hur den präglades av effekterna av ett föränderligt samhälle.
Den högkyrkliga rörelsen mötte motstånd på grund av den antikatolska diskurs som på olika sätt präglade protestantismen i Europa under tidsperioden. Rörelsen betonade föreställningen om Svenska kyrkan som del av en världsvid ”katolsk”, det vill säga allmänkyrklig, kyrka i kontinuitet med den medeltida kyrkan. Föreställningen om Svenska kyrkans katolicitet blev central för rörelsen, men det var inte en gemensam teologisk uttolkning av katolicitetsbegreppet som förenade rörelsen, utan snarare önskan att låta det prägla den praktiska förnyelsen av Svenska kyrkans andliga och liturgiska liv. Därför syftade rörelsen till att påverka församlingslivet genom enskilda individer och församlingspräster.
Rörelsen kan betraktas som ”glokal” i den meningen att den var en del av en internationell rörelse med allmänkyrkliga föreställningar men som skulle manifestera sig i den lokala församlingen. Genom självförståelse och praktiker uttryckte rörelsen en föreställd gemenskap av att vara en katolsk kyrka som ett övernationellt metanarrativ vilket framträdde som ett alternativ i relation till samtida hegemoniska föreställningar om Svenska kyrkan som en folkkyrka.
Genom att studera den högkyrkliga rörelsen och relatera den till sin omgivning har undersökningen bland annat visat på nya aspekter av det moderna svenska kyrkolandskapets framväxt, såsom bland annat den högkyrkliga rörelsens internationella sammanhang, kvinnors roller inom rörelsen och hur rörelsen bidrog till en process inom Svenska kyrkan som reflekterade individualisering och pluralisering vilka präglade det framväxande moderna samhället.
Carl Sjösvärd Birger:
”Den katolicerande riktningen i vår kyrka”. Högkyrklig rörelse och identitet i Svenska kyrkan 1909–1946
Teologiska institutionen, Uppsala universitet
Disputation: 11 mars 2022