EU-debatt – ett svenskt dilemma?

Att historien inte sällan upprepar sig är tydligt i den pågående debatten om valutaunionen. Det mesta som sägs om EMU har nämligen tidigare sagts om EG/EU och dessförinnan om EEC. I Lizelotte Lundgren Rydéns avhandling undersöks och jämförs EG-debatten inom socialdemokraterna och centern från Romfördragets undertecknande 1957 fram till folkomröstningen 1994.

Det ”svenska dilemmat” bestod i balansen mellan det integrationstryck som skapades av landets ekonomiska och handelspolitiska beroende av Västeuropa och de integrationshinder som uppställdes av neutralitetspolitiken och EG:s federala ambitioner. Neutraliteten vägde länge tyngst, men efter omvälvningarna i Östeuropa 1989 svängde pendeln till förmån för de ekonomiska bedömningarna. När neutralitetslocket föll av framträdde en rad argument som man tidigare endast sett konturerna av och som följde specifika partiteman.

Båda partierna har anknytning till starka intresseorganisationer, LO respektive LRF. Partiernas ståndpunkter och argumentation måste ta hänsyn till kärngruppernas och organisationernas intressen på den inrikespolitiska arenan. För socialdemokraternas del handlar det om arbetsrätt och välfärd, för centern om jordbruk och regionalpolitik.

En jämförelse mellan EG och Sverige i dessa ideologiskt centrala hjärtefrågor var avgörande och här utövade intresseorganisationerna ett betydande inflytande. Partiernas ställningstaganden tvingades fram av utvecklingen inom EG och de utformades med hänsynstagande till det säkerhetspolitiska klimatet i omvärlden, men de hade sin grund i den svenska samhällsutvecklingen. En slutsats är alltså att EG-frågan huvudsakligen var av inrikespolitisk karaktär.

Den traditionella svenska politiken förutsatte en hög grad av nationellt självbestämmande över ekonomi och näringsliv. Det nationella handlingsutrymmet snävades emellertid in genom ekonomins successiva internationalisering och försvagning. I det tidiga  1990-talets djupa ekonomiska kris såg partiledningarna ingen annan utväg än att söka lösningar på de inrikespolitiska problemen genom att gå utanför Sverige. Att offra en del av landets formella suveränitet för att vinna vissa ekonomiska och politiska fördelar framstod som ett rimligt pris att betala. Partiledningarnas nya hållning orsakade en klyfta mellan elit och fotfolk. Den tidigare linjen, att säga nej till EG-medlemskap, låg närmare såväl socialdemokraternas som centerns ideologier. För partiernas sammanhållning var det därför viktigt att beslutet kunde förankras på gräsrotsnivå och de båda partiledningarna lanserade var sin ideologiskt oantastlig vision av Sverige i Europa.

S-ledningen framställde EG som ett vänsterprojekt och beskrev den sociala dimensionen som en nödvändig motvikt till marknadskrafterna och det internationella kapitalet. Centerledningen valde att peka på subsidiaritetsprincipen. Med lite god vilja kunde denna tolkas som att även EG eftersträvade decentralisering, som var en hörnsten i centerideologin. Ledningarnas argumentation lyckades inte alls övertyga partiernas sympatisörer, något som blev uppenbart i samband med folkomröstningen.

Lizelotte Lundgren Rydén:
Ett svenskt dilemma. Socialdemokraterna, centern och EG-frågan 1957–1994
Disputation: 6 maj 2000
Historiska institutionen, Göteborgs universitet