Den urbane bonden i Sigtuna

Urbaniseringen under den medeltida staden Sigtunas storhetstid, med bland annat en ökad immigration och därmed sannolikt ökade infektionsrisker, ledde till en allt mer ohälsosam miljö för invånarna. Den sociala hierarkin i det tidigmedeltida samhället var påtaglig. Det visar arkeologen och osteologen Anna Kjellström i sin avhandling.

Kjellström har analyserat 528 människoskelett som grävts fram under de två sista decennierna som visar på skillnader mellan olika utvecklingsfaser och gravplatser. Hon har utnyttjat antropologiska och kemiska analyser av ben och tänder för att studera fysiska förändringar hos tidigturbana människor från sent 900-tal till tidigt 1500-tal.

Den första svenska staden, Sigtuna, grundades i slutet av 900-talet. Detta kan ses som en början till urbaniseringen av Mälardalen, där Sigtuna spelade en viktig religiös och politisk roll. De osteologiska resultaten är i linje med arkeologiska och historiska data om stadens etablering, blomstringstid och tillbakagång.

Resultaten från undersökningarna av Sigtunaskeletten belyser också flera parametrar som kan vara typiska för medeltida skelettmaterial från en urban miljö. Det visar sig att den med tiden negativa hälsotrenden för Sigtunaborna tycks ha varit mer påtaglig för kvinnor. Den mest markanta skillnaden mellan könen är dock fördelningen av män och kvinnor på de sex undersökta grav- och kyrkogårdarna, där den manliga dominansen är uppenbar. Anna Kjellström anser att denna snedfördelning framför allt kan vara orsakad av selektiv exploatering av gravytor som av dåtida socioreligiösa skäl främst utnyttjades för begravningar av män. Den ojämna könsfördelningen kan alternativt vara ett resultat av Sigtunas urbana karaktär som ett kristet och politiskt maktcentrum.

Anna Kjellström:
The Urban Farmer. Osteoarchaeological Analysis of Skeletons from Medieval Sigtuna Interpreted in a Socioeconomic Perspective
Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet
Disputation: 2 september 2005
Opponent: docent Berit Sellevold, Norsk Institutt for Kulturminnesforskning, Oslo