Det sena 1800-talets populärkultur i Stockholm bjöd på ruskiga bilder och berättelser. I pressen, på vaxkabinetten och i de resande attraktionernas tält kunde Stockholmarna ta del av berättelser om sedeslösa kvinnor, likplundrare och mördare. Offentligt var det många som fnyste åt detta som tidsfördriv. En ny avhandling visar dock att det handlade om mer än om publikfrieri. Populärkulturen var i själva verket en del av att skapa en ansvarstagande och självreflekterande medborgare.

I pressen, på vaxkabinetten och i de resande attraktionernas tält fick stockholmarna ta del av berättelser om sedeslösa kvinnor, likplundrare och annat spektakulärt. Kritikerna gentemot det sena 1800-talets populärkultur var eniga. Den som tog del av de ”alltför realistiska” synerna riskerade att bli förvirrad och komma till felaktiga slutsatser om omvärlden. Men även andra röster gjorde sig hörda. Genom att inte vända blicken från det mörka i världen kunde den enskilde nå självinsikt och en vilja att förändra.

– Populärkulturen var i själva verket en del av att skapa en ansvarstagande och självreflekterande medborgare, delaktig i att föra samhället framåt, säger Anna-Maria Hällgren.

Populärkulturen både uppmuntrade och krävde en observatör som lugnt och behärskat kunde ta del av intrycken. Tanken var att om man bearbetade intrycken på rätt sätt kunde man själv utvecklas, bildas och stärkas. Men för att kunna ta del av detta innehåll krävdes ett bildat öga.

– Idéerna om hur den enskilde kunde öva sitt seende och bli en uppmärksam observatör låg i tiden. Seendet var ett kunskapsmedel och användes också som ett sådant inom flera explicit pedagogiska sammanhang, inte minst inom folkskolan, säger Anna-Maria Hällgren.

Berättelserna som vittnade om ett samhälle i fritt fall underbyggdes av en visuell pedagogik som ägde mycket gemensamt med den pedagogik som fanns i folkskolan. Det kunde handla om att lära sig att vara uppmärksam eller att kunna samtala om det man såg tillsammans med andra.

– Att lära sig skilja på en björk och en lönn fyllde ytterst samma funktion som att lära sig skilja på en giftmördare och en falskmyntare, säger Anna-Maria Hällgren.

– Populärkulturen ägde en stor fördel i förhållande till folkskolans skolaffischer med alplandskap och bibliska scener. Populärkulturens framställningar från Stockholms skuggsida tolkades som särskilt autentiska och realistiska. Eftersom det antogs vara genom verkligheten och inte genom fiktionen som kunskap om omvärlden bäst kunde nås ansågs populärkulturen också ha en särskilt fostrande potential, säger Anna-Maria Hällgren.

Anna-Maria Hällgren
Skåda all världens uselhet. Visuell pedagogik och reformism i det sena 1800-talets populärkultur
Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet
Disputation: 31 maj 2013
Opponent: docent Pelle Snickars, Kungliga biblioteket