Lantmäteriet och Riksarkivet har slutit ett avtal som innebär att alla historiska kartor med tillhörande handlingar som förvaras i de 24 länsarkiven ska flyttas till Fränsta i Medelpad. Sveriges Hembygdsförbund, SHF, och hela hembygdsrörelsen protesterar mot att länen berövas ett av sina värdefullaste kulturarv. SHF kräver att projektet stoppas och att en utredning tillsätts som kan presentera en strategi som är ekonomiskt genomförbar och som tydligt gör klart hur arkivmaterialet även i framtiden tryggt kan bevaras i de hembygder det hör hemma.

Hela historien började med en idé om att digitalisera alla lantmäteriakter. Det innebär att man lägger in alla kartor och handlingar i dator som sedan, t ex via Internet, kan användas av hembygdsforskare, professionella forskare, tjänstemän och en intresserad allmänhet. Syftet är givetvis gott. Slitaget på handlingarna är stort, pengar till lagning och lappning är begränsade. Metoden skulle, på sikt, dramatiskt minska användandet av originalmaterialet. Dessutom skulle det sannolikt stimulera hembygdsforskare att utveckla och förbättra sin forskning. Det kan även stimulera helt nya grupper av befolkningen till att börja forska, när man hemifrån på ett enkelt sätt kan tränga djupt in i 1700 och 1800 talens byutveckling och samhällsförändringar. Om det goda i allt detta är förstås alla rörande eniga.

Problemet ligger i osäkerheten om den framtida långsiktiga förvaringen av kartorna. Lantmäteriet har inte råd att driva de 24 lantmäteriarkiven. Det vill överlämna dem till Riksarkivet. De 24 länsarkiven ska flyttas till Fränsa i Medelpad, där de ska förvaras i minst 10 år, sägs det. I samma andetag säger Riksarkivet och Lantmäteriet, att avsikten är att successivt lägga över alla arkivhandlingar till de sju landsarkiven, som sorterar under Riksarkivet.

Först ska alltså en gigantisk anläggning uppföras i Västernorrlands län. I samband med detta byggs en infrastruktur upp som aldrig förr; forskarplatser, övernattningsmöjligheter, en stab med kunniga arkivarbetare ska utbildas och så själva arkivet förstås. Parallellt ska de sju regionala landsarkiven byggas ut så att de kan ta emot samma mängd material och anpassas till fler besökare. Någon ekonomisk kalkyl för allt detta finns inte och det är ju inte så märkligt, för var skulle pengarna till så omfattande investeringar komma ifrån?

Är det bra eller dåligt att arkiven används? Ja, dåligt för arkivalierna och bra för användarna kan man ju säga. En total öppenhet tål knappast de gamla ömtåliga handlingarna, men att lägga dem i en depå i Västernorrland är ett väl drastiskt alternativ. Arkivalier är inte döda papper, det är levande kulturföremål.

De regionala arkiven ger brukaren så mycket mer än bara tillgången till en handling. Att det på nära håll finns sakkunniga arkivarbetare är en stor tillgång, inte minst för föreningslivet. De kan diskutera med och vägleda användarna, föra ut kunskap genom kurser och seminarier osv.

Regional spetskompetens försvinner i och med centralisering, forskare och föreningsaktiva kommer inte att få det stöd som behövs. Idag har Lantmäteriets arkiv i Gävle 2000 besökare per år, de 24 lantmäteriarkiven har sammanlagt 200 000 besökare. Lite drastiskt kan man säga att centraliseras arkiven så dör de. Sett ur ett användarperspektiv är alltså sammanslagningar av ondo. Det bästapå sikt är sannolikt det bästa för alla parter, dvs att användningen regleras men att kartorna behålls regionalt.

Riksdag och regering har stimulerat folket till högre utbildning. Att utbildningen alltmer regionaliseras är en starkt bidragande orsak till framgången. Att nu rycka undan ett viktigt verktyg för de studerande går alltså stick i stäv med Regerings satsning på livslångt lärande.

Planerna på centralisering av lantmäteriets arkiv kan liknas vid att samlingarna från landets alla läns- och landskapsmuseer förs samman till en central depå, med motivet att kostnaderna för lokalerna och personalen är för hög. Eller att samla alla runstenar i Humlegården i Stockholm där de på ett rationellt sätt kan tas om hand. Hur långt får centraliseringskarusellen gå? Biblioteken och bokhandlarna är ett exempel på kultur som centraliserats till centralorter och residensstäder. Nu går vi in i nästa skede när flyttlassen med kultur går från länen till något okänt.

Kulturminister Marita Ulvskog utgår ifrån att originalhandlingarna ska gå tillbaka till landsarkiven när digitaliseringen är genomförd, punkt slut. Miljöministern avser inte heller att ingripa i myndigheternas beredning av ärendet.

Känner sig alla hembygdsvänner över hela landet sig säkra på att inte bli berövade ett av sina värdefullaste kulturarv? Kan någon ansvarig ge ett klart svar på frågorna?

Luddiga argument, oklarheter och obesvarade frågor kan i rad läggas till varandra. Varför ska man depålägga hela arkiven när endast 30 procent av handlingarna kommer att användas för digitalisering? Är det inte enklare och mer ekonomiskt att sända 70 procent av handlingarna direkt till de arkiv de ska slutförvaras i? Är kvaliteten tillräckligt bra på det digitaliserade materialet, utvecklingen inom området går framåt lavinartat, finns det skäl att vänta några år och samtidigt lösa den framtida arkivförvaringen? Har kartorna funnits i arkiven i 200-300 år tål de att ligga där i 2-3 år till, medan inblandade parter i samtal når en klok, långsiktig och hållbar lösning.

Återigen, alla är positiva till en digitalisering av Lantmäteriets akter, men inte till vilket pris som helst. Att länen blir berövade ett kulturarv som besår av en unik samling kartor och skrifter från alla hembygder, säger vi nej till.

Vad göra? Presentera en långsiktig hållbar regional lösning för arkivmaterialet innan projektets genomförande påbörjas. Samråd med breda användargrupper och låt sakkunniga från dessa delta i beslutsprocessen om projektets genomförande. Målet måste vara att under så kort tid som möjligt, län för län, centralt skanna in materialet och sedan direkt återföra det till den region det hör hemma. Då känner alla användargrupper i alla hembygder sig trygga och positiva till en digitalisering.