Fynden i Uppåkra påverkar vår bild av historien och kan i fråga om betydelse jämföras med utgrävningarna av Birka utanför Stockholm. Ändå är de statliga centrala satsningarna på att omhänderta och visa fynden minimala. Mängden fornfynd från Uppåkra och från övriga södra Sverige omhändertas i dag av Lunds Universitets Historiska Museum, som har den näst största samlingen av fornfynd i Sverige efter Historiska Museet i Stockholm. Av historiska skäl lyder historiska museet i Lund under universitetet och utbildningsdepartementet. Ett enskilt universitet har alltså i praktiken ansvar för att finansiera södra Sveriges omhändertagande av fornfynd utan att få motsvarande resurser.

I Lunds historiska museum finns nu en liten men mycket intressant utställning av Uppåkrafynden. Tack vare uppmärksammade utåtriktade satsningar har museet nu också fått visst sponsorstöd från lundaföretag. I Staffanstorps kommun, där Uppåkra ligger, planerar man en arkeologisk park på själva utgrävningsplatsen. Engagemanget bland forskare och lekmän är uppenbarligen stort för att göra något positivt av Uppåkrautgrävningarna. Men faktum kvarstår – resurser för konservering, katalogisering och förvaring är minimala och på en nivå där vi talar om halvtidstjänster. En stor del av fynden ligger tills vidare i magasin utan att ha blivit katalogiserade eller konserverade.

Jag menar att det nu är dags för kulturministern att fråga sig hur de statliga kulturpengarna kan göra mest nytta och fördelas mest rättvist. När det gäller arkeologi borde det till exempel vara enkelt att jämföra resurserna för Mälardalen med resurserna för södra Sverige. Det finns i dag inte någon tydlig nationell strategi som säkerställer att arkeologiska fynd från hela Sverige kan tas om hand på ett säkert sätt och bli tillgängliga för allmänheten. Därför har jag i en motion till riksdagen föreslagit att kulturdepartementet ska utforma en strategi för att fördela resurser, så att arkeologi och förvaring av fornfynd får likvärdiga villkor i hela landet.

I fallet Uppåkrautgrävningarna borde det vara naturligt att kulturdepartementet tillskjuter medel så att förutsättningarna blir någorlunda jämförbara med de satsningar som gjorts på att omhänderta fynden från Mälardalen. En självklar utgångspunkt för en framtida satsning är att fynden ska stanna i Skåne, som en del av det regionala kulturarvet.