I alla tider och i alla samhällen har det funnits barn som av olika skäl inte har kunnat eller inte har ansetts kunna bo hos sina biologiska föräldrar. Lösningarna på problemet har varierat. I Sverige har de här barnen oftast placerats i fosterhem. I mer än hundra år har det funnits bestämmelser om vem som får ta hand om fosterbarn. Fosterföräldrar och fosterhem skall vara lämpliga.

I en ny avhandling från Linnéuniversitetet undersöker Ann-Sofie Bergman hur lämplighetsbegreppet har tolkats i praktiken under perioden 1926 till omkring 1980. Avhandlingen har också fokus på kontroll- och maktaspekter, på föreställningar om hur lämpligheten kan ses och uppfattas, på styrkeförhållanden och på barns och föräldrars strategier när de har försökt påverka och få till stånd en ändring av myndigheternas beslut.

Studien visar stora förändringar inom fosterbarnsvården under den studerade perioden. Under det tidiga 1900-talet var det högt önskvärda fosterhemmet ett hem på landet hos tidigare barnlösa fosterföräldrar, där barnen fick grundläggande, materiella behov tillfredsställda. Det handlade mycket om hälsa, hygien, frisk luft, tillräckligt med mat och kläder och möjlighet att lära sig att arbeta. Under mitten av 1900-talet ökade betoningen på att barnen skulle bli sociala personer som kunde fungera i ett framtida modernt samhälle. Skolgången blev mer väsentlig. Det betonades att hemmen inte fick vara för avlägset belägna; barnen skulle ha tillgång till jämnåriga lekkamrater, och skolvägen inte fick bli alltför tröttande och besvärlig.

Runt år 1970 skedde stora och snabba förändringar. De eftertraktade fosterföräldrarna skulle nu ha erfarenhet av barn, gärna tidigare fosterbarn eller sommarbarn. Det var inte längre lika väsentligt att hemmen var belägna på landsbygden, även om landet ansågs vara bra för vissa barn som bedömdes behöva lugn och ro och miljöombyte från livet i staden. Psykologiska teorier fick genomslag inom den sociala barnavården, vilket bland annat yttrade sig i att fosterföräldrarnas egen barndom och uppväxt blev väsentlig i inspektörernas utredningar.

I synen på lämplighet finns också kontinuitet – under hela den studerade perioden har den eftersträvade fosterfamiljen varit en kärnfamilj, det var ett ideal som stärktes med tiden. Under hela perioden har det också varit mycket fokus på fostermodern, det var i första hand hennes lämplighet som var i fokus.

Avhandlingen utgår från ett historiskt perspektiv men tar upp frågor som diskuteras mycket i nutid. Studien visar, när det gäller tillsynen av fosterbarnens vård, att fokus flyttades under 1900-talet från betoning på kontroll mot ökat stöd till fosterföräldrar och fosterbarn. Idag har denna utveckling vänt igen mot ökad betoning på kontroll och säkerhet. Under den studerade tiden fanns en diskussion om att införa tydligare kriterier för bedömningen av fosterföräldrars lämplighet, men tydliga regler infördes inte utan lämplighet var i hög grad en tolkningsfråga. Den kunde även bli en förhandlingsfråga.

Just nu pågår ett arbete vid Socialstyrelsen med att ta fram bedömningsinstrument för familjehem. Fosterbarnsvårdens historia är aktuell i och med de statliga utredningarna om vanvård i den sociala barnavården under 1900-talet och upprättelseutredningen. Utredningarna bygger på intervjuer med de drabbade. Ann-Sofie Bergmans avhandling utgår från myndigheternas dokumentation, men även där finns det utsagor om och av barnen där deras stora utsatthet tydligt framträder. Att vara fosterbarn innebar en svag styrkeposition och en osäker och oförutsägbar tillvaro.

Ann-Sofie Bergman:
Lämpliga eller olämpliga hem? Fosterbarnsvård och fosterhemskontroll under 1900-talet
Institutionen för socialt arbete, Linnéuniversitetet
Disputation: 4 november 2011
Opponent: docent Ingrid Söderlind, Linköpings universitet