Människors skapande av gravfält med början under yngsta bronsålder, men främst under förromersk järnålder, utgjorde en fas av en större omvandling av kulturlandskapet. Anläggandet av gravfält var ett sätt för inflytelserika grupper att manifestera sin position. I det regionala undersökningsområdet kring nedre Ätradalen gav människor dessa gravplatser en fysisk gestaltning genom att ta terrängavsnitt med äldre monument i anspråk, istället för att etablera nya platser. Genom att man byggde gravmonument i en rumsligt tätare struktur, gavs lokalerna en ny form av arkitektonisk framtoning. Liksom tidigare gjorde man gravplatserna synliga på långt håll men de förändrades även på nära håll för en betraktare på själva gravplatsen.

Människors agerande medförde att varje gravplats fick sin individuella historik och fysiska gestaltning. Minnet visualiserades för samtid och framtid. Genom att diskutera gravfält och deras materiella kultur i olika rums- och tidsskalor har Strömberg ambitionen att påvisa nyanser och regionalitet i till synes övergripande mönster. Han analyserar enskilda sinsemellan olika gravfält i ett mikroperspektiv, och försöker ge en bild av hur gravplatser i ett regionalt sammanhang skapats av människor i en kommunikation med ärvda kulturlandskap.

Orsaken till att människor i olika samhällen under långa tids-perioder återkom till vissa gravplatser för att bygga nya grav-monument och återbruka äldre, står att finna i en växelverkan mellan att anamma ett selektivt urval av det förflutna, respektive att manifestera en egen identitet gentemot detta och i relation till samtida omständigheter. Man tog ställning till ett äldre kultur-landskaps fysiska och mentala strukturer, för att avgöra i vilken omfattning och med vilken intensitet dessa skulle omgestaltas. Människans förmåga att förnimma tid utgör en förutsättning för minne och identitet. Människors gestaltning och omgestaltning av gravplatser och gravfält utgjorde en fysisk ram för lokaler i landskapet att skapa minnen vid, och att minnas vid.