Efter snart 20 års arkeologiska undersökningar i södra Västergötland har nu forskarna skaffat sig en relativt god uppfattning om hur bönderna på vikingatiden tillverkade och smidde sitt järn. Detta gjordes i små, knappt midjehöga schaktugnar. Som råvaror användes rostad jordmalm, s.k. rödjord, och träkol framställt i små fyrkantiga gropar. Med hjälp av bälgar som drev upp temperaturen i ugnarna tillverkades ett gott järn som var lätt att smida.

I början av 1980-talet började Tranemo hembygdsförening leta kolningsgropar och slagghögar. Resultatet av den och den senare statliga fornminnesinventeringen blev cirka 200 kartlagda järnframställningsplatser i Kinds härad, varav nästan 100 i Tranemo socken. Radiometrisk datering (14C-metoden) visade att järnframställningsplatserna hade brukats från slutet av 700-talet e. Kr. fram till digerdöden omkring år 1350. En bra inventeringsmetod gav kunskap om spridningen av vikingatidens järnframställning i det västgötska kulturlandskapet. Men frågorna hopade sig. Hur såg ugnarna ut? Hur organiserades järnframställningen? Kort och gott: Hur gick det till att tillverka järn?

För att få svar på dessa frågor genomfördes arkeologiska undersökningar på några av platserna, vilka nu redovisas i en doktorsavhandling av arkeologen Lars-Erik Englund vid Stockholms universitet. Man fick då kunskap om ugnarnas utseende, om smidesanläggningar, kolningsgropar och om hur smederna organiserade sin verksamhet. Men även efter denna fas av undersökningarna var det oklart hur smeden bar sig åt när han tillverkade sitt järn. För att försöka förstå detta anlades en blästa baserad på den arkeologiska dokumentationen och tolkningarna. 1989 genomfördes den första blåsningen, dvs. det första försöket att göra järn som på vikingatiden.

Till en början misslyckades experimenten, men efter nästan hundratalet experiment går det bra att smida ämnen, smycken, spikar, krokar, knivar och annat av det framställda järnet. De experimentellt framställda reduktions- och smidesslaggerna har samma utseende som på de gamla järnframställningsplatserna. Kunskapen om varför slagg ser ut som den gör, vilka processer och arbetsmoment som ligger bakom, kan återanvändas när andra myrjärnsbaserade järnframställningsplatser ska tolkas.