Kvinnlig arbetskraft som ersättare för inkallade män under de svenska beredskapsåren blev en nyordning inom verkstads-industrin. Arbetsgivarna försökte utnyttja tillfället att avlöna kvinnor lägre än män och att sänka lönerna för redan anställda kvinnor. Och fackets strid för kvinnors löner kom att handla om att rädda männens jobb så att inte arbetsgivarna skulle föredra den billigare kvinnliga arbetskraften.

Det här var en av de strategier som utnyttjades under kriget och som påverkade hur kvinnors inträde på arbetsmarkanden kom att se ut. Det visar Johanna Overud i sin doktorsavhandling i historia vid Stockholms universitet.

För att underlätta rekryteringen av kvinnlig reservarbetskraft lanserades propagandafiguren Fru Lojal i en journalfilm på landets biografer. Men i stället för att gifta fruar följde i Fru Lojals spår blev det landsbygdens ogifta hemmadöttrar som tog chansen att bli självförsörjande. De kom därmed att utnyttja situationen för en helt ny form av frihet – något som propagandafilmen inte avsett.

Under beredskapsåren 1939–1945 fanns det ett beräknat behov av kvinnlig arbetskraft som ersättare för inkallade män. Det fanns dock inga färdiga planer för vad kvinnors uppgifter överhuvud-taget skulle bestå av. Inte mindre än 800 000 kvinnor registrerade sig för uppgifter i allt från reservarbete i industrin till luftbevakning och det fanns stora förhoppningar på krigets förändringspotential för kvinnors position i samhället. Efter kriget hade arbetsmarknadens efterfrågan på kvinnor avsatt vissa bestående spår. Att likalönsfrågan togs till utredning är en följd från den här perioden.