Osynliggörandet av kvinnor löper som en röd tråd genom porträttering av vår historia. Likt ett bihang porträtteras kvinnan vid sidan av mannen i form av kungens fru, krigarens hustru eller barnens mor men nästintill aldrig som en egen individ.
Lyckligtvis gror missnöjet mot detta osynliggörande och intresset för kvinnors roll genom historien tycks bara öka. Det är nu hög tid att ge kvinnor samma utrymme som män. Jag ser det som en utmaning för alliansregeringen att se över frågan och ta de beslut som den förra regeringen inte vågade. Det är dags att införa ett kvinnohistoriskt museum!

Det är snart 24 år sedan man på FN:s kvinnokonferens i Nairobi tog beslutet att kvinnors historia ska lyftas fram hos FN:s alla medlemsländer. Vad har då hänt under dessa 23 år? Fick deklarationen det genomslag på universitet och museer som tanken var? Resultatet har varit minst sagt blandat. Här i Sverige har utvecklingen gått långsamt och flera andra länder har kommit längre. Vi har anledning att vara stolta över de steg som tagits kring att belysa kvinnohistorien på museerna här i Sverige. Många spännande utställningar har hållits och ett antal pionjärverksamheter har startats. Men om vi vill nå hela vägen fram och få genusperspektivet integrerat i all museiverksamhet måste de svenska museerna stimuleras till att ta ett ytterligare steg.

Vi Kristdemokrater motionerade redan 2003 om ett särskilt kvinnomuseum, i samband med att dåvarande regeringens tillsatta utredning kring genusperspektivet i museernas verksamhet. Tyvärr utreddes inte frågan om ett särskilt museum och det svar som gavs på motioner om kvinnomuseum var att det ”får ankomma på initiativtagarna till ett nytt museum att ansvara för drift och verksamhet”! Efter detta har motioner om kvinnomuseum inkommit år efter år men alla motioner har avslagits. I utskottsbetänkanden motiverar man detta med att genusperspektivet ska genomsyra all verksamhet och att staten bör vara restriktiv med att främja tillkomsten av nya museer.

Givetvis är det viktigt att alla museer har genusmedvetenhet och arbetar för att låta såväl kvinnor som män porträtteras i materialet. I ett modernt samhälle borde dock kunskaper om genus inte vara ett önskemål utan ett krav. Genusmedveten museipersonal kan inte ensamma motarbeta osynliggörandet av kvinnor. Vi behöver ett nationellt kvinnomuseum som kan agera kunskapskälla, orientera ny forskning och inspirera andra museer.

Många av dagens utställningar ger en skev bild av verkligheten och en stor del av vår historia går förlorad då enbart mäns fotavtryck i vårt samhälle belyses. Undersökningar visar att institutionerna under hela 1900-talet använt en oproportionerligt stor del av tillgängliga medel till att synliggöra manlig kultur. Mänsklighetens historia har i själva verket outtalat förblivit mannens historia.

Sverige ses i stora delar av världen som en förebild på jämställdhetsområdet. Många utländska delegationer som kommer till riksdagen vill ställa frågor om just vårt jämställdhetsarbete. Tänk om vi också hade ett särskilt museum för dessa besökare. Men även för många av våra vanliga turister skulle det kunna vara intressant.
För den yngre generationen kommer det också vara intressant att jämföra historiska landvinningar med dagens jämställdhetsarbete. Med ett särskilt museum skulle vi även kunna knyta starkare band mellan forskning och museiverksamheten.

Jag hoppas att vi kan gå vidare med frågan då det för oss är viktigt och självklart att allas del i kulturarvet blir uppmärksammat och erkänt. Då museer är den plats där historien kan betraktas av dagens generation är det orimligt att kvinnors historia utelämnas. Människor utan dokumenterad historia har svårare att hävda sin rätt och att göra sin röst hörd. Utan tydliga förebilder och föregångare i det förflutna är det svårare för dagens generation att nå sina mål i framtiden. Det är därför viktigt att historiens kvinnor och deras framsteg lyfts fram för att motivera och engagera dagens och framtidens generationer.

Vi behöver ett museum där kvinnors insatser visas för samtiden och bevaras för framtiden. Danmark, Norge, USA och Vietnamn har redan tagit steget, varför inte vi?

Désirée Pethrus Engström,
Riksdagsledamot (KD) och ordförande i Kristdemokratiska kvinnoförbundet