Båda kom från fattiga förhållanden och fick uppleva Sveriges förvandling till välfärdssamhälle. De var två av de främsta representanterna för den unika generationen av arbetarförfattare som slog igenom på 1930 talet.

Som unga möttes de i Frankrike mest av en slump. De blev vänner och stred länge för samma saker både litterärt och politiskt. Men de förändrades, blev så olika i åsikter och litterära ideal att de med tiden närmast blev varandras motsatser. Sympatin byttes i ömsesidig motvilja. I sina memoarer påstod Ivar Lo till och med att de aldrig varit vänner.

Ivar och Eyvind är en berättelse om vänskapens ut- och avveckling. Om hur två kända författare förhåller sig i de sociala frågorna, i kampen mot nazismen, fascismen och kommunismen. Men också om vad som händer när de bearbetar sina minnen. Vad är det egentligen för sanning som torgförs i deras romaner, självbiografier och memoarer? Ivar Lo:s historieskrivning om arbetarförfattarna har i mycket präglat eftervärldens syn, men är i många avseenden starkt tillrättalagd.