I sin avhandling i arkeologi behandlar Marta Lindeberg hur de spadformiga ämnesjärn som huvudsakligen påträffas i Jämtland, Medelpad, Hälsingland och Gästrikland har brukats i olika kontexter och vilken betydelse de har haft. De spadformiga ämnesjärnen ger oss en skymt av en annan begreppsvärld än vår egen, där det mellanled ämnesjärnen utgjorde hade ett långt omfångsrikare meningsinnehåll än det som endast anknyter till järnhanteringen.
De spadformiga ämnesjärnen fungerar inte vidare bra som generellt mellanled i smidet. De är därtill tidskrävande att framställa och är på intet sätt en ideal form och lättarbetad form att utgå ifrån vid vidareförädling till de flesta typer av föremål, undantaget plåtar. Möjligen har de i begränsad utsträckning använts för att tillverka kittlar, en fyndgrupp som dock är ovanlig och som föreligger i endast en handfull exemplar. Funktionen som kittelämnen kan inte heller till fullo förklara formen vilken troligen har uppkommit utifrån symboliska, snarare än praktiska, bevekelsegrunder.
De spadformiga ämnesjärnen har sannolikt fått sin form från holkyxan på grund av dess praktiska, men också symboliska, betydelse. Holkyxan var den äldre järnålderns universalredskap som möjliggjorde de stora förändringar i människornas sätt att leva som skedde i perioden kring Kristi födelse. Holkyxan fick därmed en betydelse som historiskt knöt an till den period när människorna blev jordbrukare, blev bofasta och började göra järn. Det är också i detta skede ämnesjärnets form uppkommer och sedan blir kvar. På så sätt kom de spadformiga ämnesjärnen att knytas till en ursprungsberättelse och en mytisk historia.
En stor del av de spadformiga ämnesjärnen har inte kommit till användning i smidet utan har grävts ned i jorden. De har deponerats i eller invid skogen i bygdernas utkanter. Den regelbundenhet som kan iakttas i placeringen av ämnesjärnsdepåerna indikerar att nedläggningarna har skett i ett ritualiserat handlande och utifrån bestämda regler. Sannolikt har ämnesjärnen grävts ned mellan gården och skogen i fruktbarhetsgynnande syfte, för att främja fertiliteten både på åkrarna men också i den viktiga skogen, varifrån bland annat myrmalmen hämtades. Ämnesjärnsdepåernas placering på en lägre nivå anknyter i de allra flesta fall till olika typer av gränser i landskapet, och de påträffas många gånger just på den plats där gränsen kunde korsas.
Det finns stora skillnader i det mellannorrländska området, i första hand mellan kustområdet och inland. Vid kusten finns under romersk järnålder en mindre bondebygd med gravar och husgrundsterrasser. Samtidigt finns i inlandet en stor järnproduktion, men knappast några bebyggelselämningar som liknar dem vid kusten. Spadformiga ämnesjärn har dock deponerats både i kustområdet och i inlandet. Ämnesjärnen associerade till det som upplevdes som det egna samhällets ursprung, ett öppnande av landskapet, röjningen av mark för odling, skogsbruk och järnframställning. Dessa olika verksamheter kunde i ämnesjärnen jämkas samman till en mytisk historia om ursprung och identitet och ämnesjärnen relaterade därför till en världsbild med betydelse både för människorna vid kusten och i inlandet.
Marta Lindeberg:
Järn i jorden. Spadformiga ämnesjärn i Mellannorrland
Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet.
Disputation: 11 september 2009
Opponent: fil.dr Terje Gansum, kulturarvleder och fylkeskonservator i Vestfolds fylkeskommune, Norge
