Han var en av stormaktstidens färgstarkaste gestalter. Johan Bure – eller Johannes Bureus, som han hette på latin – var Gustav II Adolfs lärare och vän, med åren upphöjd till kunglig bibliotekarie och riksantikvarie.

Bure var djupt övertygad om att Sverige utgjorde hela den västerländska civilisationens urhem. Det var forntidens svenskar som en gång härskat över Europa, och det var forntidens svenskar som en gång odlat visdomen i dess klaraste form en visdom som fortfarande låg gömd i deras hemlighetsfulla runor.

Men han var också alkemist, magiker, mystiker och domedagsprofet. Efter en gudomlig vision 1613 blev han övertygad om att han förvandlats till "en gud iklädd mänskligt kött", satt att förkunna världens undergång för mänskligheten en övertygelse som väckte ont blod bland kyrkans och maktens män.

Vid tidens ände skildrar inte bara Bure och hans liv, utan av hela den främmande tankevärld han levde i och formades av. Här berättas om Luther och reformationstidens myller av domedagssekter och om renässansens fascination för ominösa monstervarelser och för ockulta vetenskaper som alkemi, magi och kabbala. Här skildras tidevarvets syn på häxeri, svält och pest; här berättas om besatta pigor och gudfruktiga exorcister, om mystiska rosencreutzare och trettioåriga krigets vidrigheter.

Håkan Håkansson är docent i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet. Hans avhandling Seeing the Word: John Dee and Renaissance Occultism belönades med Clio-priset 2001. Sedan 2013 är han verksamhetsansvarig för Handskrifter och specialsamlingar vid Universitetsbiblioteket i Lund.

Håkan Håkansson:
Vid tidens ände. Om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand
Makadam Förlag
Utkom 2014