HandikappHistoriska Föreningen bildades för drygt 20 år sedan. Samhällsintresserade personer och personer verksamma inom handikappområdet insåg att mängder av kunskap skulle gå förlorad om ingen engagerade sig för att förvalta kunskapen och ge den samma status och värde som arbetarrörelsens och kvinnorörelsens historia. Idag består föreningen av medlemmar med olika bakgrund: aktiva forskare, universitetsinstitutioner, människor med bakgrund som chefer och anställda inom myndigheter och institutioner och handikapprörelsen som representerar nästan en halv miljon människor.

Utvecklingen mot jämlikhet och demokrati för människor med funktionsnedsättningar är en del i samhällsutvecklingen och har därmed ett kulturhistoriskt värde. Föreningen har sedan starten i många olika sammanhang drivit frågan om samhällsansvar och resurser för att bevara en viktig del av svenska folkets gemensamma historia.

År 2003 fick föreningen medel från Allmänna Arvsfonden för att lägga grunden till ett handikapphistoriskt informations- och dokumentationscenter. Projektet pågick i tre år och blev mycket framgångsrikt. Avsikten var att projektet skulle följas av en permanent verksamhet med statligt stöd. Dåvarande departements-ledning gav ett uttalat stöd till detta.

Efter projektets avslutande har vår förening upprepade gånger försökt få till stånd en sådan lösning. Vid varje tillfälle har vi mötts av tystnad från departementsledningen. Vi tolkar det som rent ointresse och som en metod att osynliggöra samhällsutvecklingen för människor med funktionsnedsättningar.

Under de senaste 50 åren har det i svensk politik varit en klart uttalad vilja inom handikappområdet att varje sektor av samhället skall ta sin del av ansvaret. Eftersom utvecklingen på handikapp-området under de senaste århundradena är en fråga om kulturarv är den följaktligen också ett ansvar för kulturdepartementet. Varför är kulturministerns intresse mindre för handikapphistoria än för övriga kulturområden?

Kulturministerns nonchalans med att under ett och ett halvt års tid inte besvara Handikapphistoriska Föreningens skrivelser och sedan med att hänvisa till socialministern vittnar om både ointresse och en förlegad inställning i handikappfrågor.

Forskningen och politiken behöver kunskapen om det handikapp-politiska utvecklingsarbetet och kunskap om livet för människor med funktionsnedsättningar och deras levnadsvillkor bakåt i tiden. Det är ett kulturarv som riskerar att raderas i svensk historia om inte resurser avsätts för att bevara och tillvarata den kunskapen.