Klimatet gjorde människan

På 1700-talet var det vetenskapligt korrekt att anse att människors karaktär och egenskaper formades av det klimat de vistades i. Under inflytande av Montesquieus läror och göticismens föreställningar tecknades bilden av svensken som modig, uthållig och frisk, härdad av bister köld och hårt arbete. Fast den positiva bilden stod inte oemotsagd; andra vetenskapsmän hävdade att kylan gjorde svensken lat, feg och klent begåvad.

Carl Frängsmyr vid Uppsala universitet beskriver klimatläran som ett typiskt utslag av sjuttonhundratalsmänniskans allmänna karaktäriseringsiver. Ökad medvetenhet om andra världsdelar ledde vid denna tid till ett stort behov av att klassificera människor och folkslag. Man uppfann nationalkaraktärer och hänförde människors kynne till det landskap de bodde i. Allt för att identifiera sig gentemot en överväldigande omvärld.

Med klimatläran förklarade man såväl egenskaper, hudfärg och kynne som sjukdomar, mathållning och dryckesvanor. I den livliga vetenskapliga diskussion som pågick var den vita europén norm och förebild. Att människor på andra kontinenter utvecklat andra hud- och hårfärger förklarades med att de i sin nya livsmiljö degenererat från det ursprungliga mänskliga normaltillståndet. En populär teori var att mänsklighetens urvagga stått i Kaukasusbergen, därifrån hade människor utvandrat till avlägsna kontinenter och degenererat i sina nya livsmiljöer.

Carl Frängsmyr betonar skillnaden mellan klimatlärans rastänkande och dagens rasism: Klimatlärans förespråkare tänkte sig inte att degenerationen var nedärvd. Den berodde enbart på klimatet och därför skulle en degenererad människa som exponerades för ett sundare klimat kunna utveckla nya egenskaper. Han berättar om negrerna som fördes till Sverige för att bli hovnarrar i Adolf Fredriks hov. På fullaste allvar trodde vissa vetenskapsmän att dessa negrer efter ett tag skulle bli tvungna att svärta ner sig för att behålla sin hudfärg.

Carl Frängsmyr:
Klimat och karaktär. Naturen och människan i sent sjuttonhundratal
Institutionen för idé- och lärdomshistoria, Uppsala universitet
Disputation: 2 december 2000
Fakultetsopponent: fil.dr. Pär Eliasson, Institutionen för idéhistoria, Umeå universitet