Köksväxter viktiga i 1700-talets jordbruk
År 1692 hade gården Labbarn i Ängsö socken i Västmanland en humlegård (D), en trädgård (E), en kåltäppa (F) och en hamptäppa (G). Källa: Lantmäteriet.
Köksväxter var stort i 1700-talets jordbruk. Speciellt kål. Hortonomen Karin Hallgrens avhandling handlar om kålgårdarna – där grönkål, vitkål och andra köksväxter odlades beroende på region och gårdarnas särart. Och om dåtidens odlingstrick för att klara gödselbrist och skadedjur.
Det var mycket vanligt att bönder odlade köksväxter under 1700-talet, visar Karin Hallgrens avhandling om köksväxtodlingen i större delen av Götaland och Svealand på 1700-talet. Köksväxterna stod för en stor del av gårdarnas totala produktion. Däremot skilde köksväxtodlingen sig åt mellan olika regioner och enskilda gårdar, bland annat när det gäller vad som odlades och var odlingslanden var belägna i förhållande till bebyggelsen.
I Skåne och Halland var grönkål den främsta odlingsväxten i kålgårdarna. I de här landskapen låg kålgårdarna ofta nära intill bebyggelsen och det var vanligt att odlingslanden innehöll fruktträd.
I östra Mellansverige var de främsta köksväxterna i kålgårdarna vitkål och kålrot. I den här regionen var det inte ovanligt att odlingslanden låg flera hundra meter från bytomterna, och ofta hade hela byar del i kålgårdarna. När flera bondehushåll hade del i samma kålgård var arealen per hushåll förhållandevis mindre än när kålgårdarna låg separat. I undersökningsområdet i stort var kålgårdarnas areal i genomsnitt omkring 500 kvadratmeter per bondehushåll.
Under 1700-talet rådde det en stor gödselbrist, det klagades ofta över att gödseln var otillräcklig. Köksväxtlanden förefaller ändå har haft en hög prioritet när det gällde hur gödseln skulle fördelas mellan gårdens odlingar. Exempel visar att en tiondel av gödseln, eller i extrema fall all gårdens gödsel, användes till köksväxtlanden.
– Det fanns också flera sätt att dryga ut gödseln från kreaturen genom att gödsla köksväxtlanden med bland annat latrin, förmultnat trä och gamla myrstackar, säger Karin Hallgren.
Förkultiveringen av kålplantorna gjordes ofta i så kallade plantlavar, som kunde bestå av jordfyllda trälådor, men i 1700-talets lantbrukslitteratur finns också uppgifter om att plantuppdragningen skedde på brända myrstackar eller på särskilda odlingsland som var gemensamma för hela byn.
Efter utplanteringen vidtog vattning, rensning och skadedjursbekämpning. Särskilt bekämpningen av skadegörare, är flitigt omskriven i den samtida lantbrukslitteraturen. Flera av de många metoder som rekommenderades för hur plantorna skulle skyddas, inbegrep användningen av illaluktande substanser, som ruttnande kräftor och starkt luktande växter, främst hampa.
Författarna till den samtida litteraturen rekommenderade också växtföljder av olika slag, men i avhandlingen framkommer att det också förekom andra alternativ för att hindra förökning av skadegörare, som att växla plats för köksväxtlandet och att bränna ris och halm på odlingsytan. När 1700-talets författare beskrev bönders köksväxtodling, beklagade de ofta att odlingarna inte var mer omfattande.
– De ansåg att en utökad köksväxtodling hade kunnat minska problemen med svält, säger Karin Hallgren.
I 1700-talets lantmäteriakter beskrivs däremot odlingslanden ofta som välhållna och att de räckte till för gårdarnas behov. I jämförelse är kommentarerna om trädgårdar och humlegårdar betydligt mer negativa – de här odlingslanden är ofta beskrivna som förfallna och bristfälliga.
Men även om kålgårdarna ofta sägs ha varit till husbehov, framgår det av avhandlingen att somliga bönder ägnade sig åt en handel med köksväxter, och detta trots att köksväxter är förhållandevis otympliga och svårtransporterade. Såväl kålplantor som färdiga köksväxter användes som handelsvara, och bönder agerade både köpare och säljare.
Genom köksväxtodlingen blev produktionen mer diversifierad, och eftersom arbetsmomenten till största delen låg utanför arbetstopparna inom åker- och ängsbruket, spreds riskerna i jordbruket också i tiden.
– Köksväxtodlingen hade sammantaget en betydelsefull roll i 1700-talets jordbrukssystem, konstaterar Karin Hallgren.
– Trots att den här odlingen förmodligen hade en viktig roll i gårdarnas totala produktion, bland annat genom att bidra med viktiga näringsämnen till födan, har den här odlingen inte rönt något större intresse i forskningen, säger hon.
Den svenska agrarhistoriska forskningen har till största delen behandlat produktionen av spannmål och animalier. Produktion av köksväxter i de så kallade kålgårdarna har varit ett förbisett fenomen.
En av förklaringarna är att det för köksväxtodlingen, liksom för andra vardagliga, hushållsnära arbeten, är ont om lämpliga källmaterial. Bristen på utförliga källmaterial kompenseras i avhandlingen genom en omfattande källmaterialgenomgång, framförallt av historiska lantmäterikartor och 1700-talets lantbrukslitteratur.
Karin Hallgren
En kåhltäppa eij at räkna. Köksväxtodlingen i 1700-talets jordbrukssystem
Institutionen för stad och land, Sveriges lantbruksuniversitet
Disputation: 14 oktober 2016
