Kunglig maktlegitimering på vasatiden

Under Erik XIV:s och Johan III:s tid på tronen försökte de båda bröderna nästan oavbrutet flytta fram kungamaktens positioner. Erik försökte reformera rättssystemet och krigsmakten medan Johan skapade en ny statskyrka. Båda hade ambitionen att erövra ett imperium i öst och gifta in sig i mäktiga europeiska kungahus.

Till sin hjälp hade de en långt starkare kungamakt än den Gustav Vasa tog över 1523. De hade resurser, både ekonomiska och politiska, som inga svenska kungar haft före dem. De var också väl skolade, bland annat i den klassiska retoriken som tack vare renässansen hade blivit en omistlig del av den politiska elitens arsenal.

1500-talet i svensk historia var en tid av snabba förändringar på många olika plan i samhället, särskilt i politiken. Den äldre medeltida kulturen, där politik ofta handlade om personliga relationer, var fortfarande stark samtidigt som en ny ordning med stabila politiska institutioner gjorde entré. De båda sätten att skapa legitimitet ställdes ofta mot varandra vilket en skicklig makthavare visste att använda till sin fördel.

Avhandlingen Maktens tal och talets makt handlar om hur de båda Vasakungarna arbetade för att öka kronans legitima makt med hjälp av tal och propaganda. Hur skapades handlingsutrymme för kungen med hjälp av retorik? Vilka argument användes för att skapa legitimitet? Med detta i åtanke, finns det ett annat sätt att tolka och förstå de båda Vasakungarnas politiska gärning?

John Edman Ansell:
Maktens tal och talets makt. Kunglig maktlegitimering i Erik XIV:s och Johan III:s tid
Historiska institutionen, Uppsala universitet
Disputation: 22 oktober 2021