Fram till 1920-talets mitt var det juridiskt sett omöjligt för kvinnor att uppbära de högre statliga tjänster som motsvarade deras utbildningsmässiga kompetens. När lagen omformulerades förändrades emellertid inte särskilt mycket i praktiken. Kvinnliga akademiker betraktades alltjämt som avvikare inom universitets- och högskolevärlden och sattes därmed även fortsättningsvis på undantag.

De svenska universitetens historia börjar i Uppsala på 1400-talet och precis som i övriga Europa kom den högre utbildningen att vara en manlig angelägenhet i många hundra år. Kvinnliga studenter accepterades formellt vid svenska universitet 1873 och tio år senare kunde den första kvinnan krönas med lagerkransen.

De disputerade kvinnornas meriter gav dem paradoxalt nog inte behörighet att söka den statliga offentlighetens högre ämbeten. Den tjugoåttonde paragrafen i 1809-års grundlag föreskrev att endast ”infödde Swenske Män” kunde utnämnas och befordras. Kampen för en förändring av lagen inleddes redan vid sekelskiftet, men inte förrän efter första världskrigets slut kom frågan om kvinnors behörighet att på allvar diskuteras.

Mellan åren 1883-1949 försvarade 104 kvinnor sina avhandlingar vid Uppsala och Lunds universitet respektive Stockholms och Göteborgs högskola. Av män fanns det tusenfalt. När kvinnorna gjorde sitt inträde i den manliga, månghundraåriga symbolvärld som var den högre utbildningens, sattes de flesta förhärskande könsföreställningar på spel.

Grundlagen som utestängde kvinnor från högre statliga ämbeten kom att förändras så att också de skulle inkluderas, men idéerna om kvinnors och mäns bestämmelser förblev inkapslade likt fossil i akademins rum och tankesystem.

Fortfarande fem decennier in på 1900-talet betraktades den kvinnliga akademikern som en avvikare, ett undantag på tillfälligt besök i den lärda republiken. Till följd av detta handlade kvinnornas position inom akademin inte om en anpassning till den akademiska miljön, utan framför allt om att akademin enbart kunde ”acceptera” den redan anpassade.

Kvinnor som grupp förväntades inte bli en del av akademin – varken av behörighetsutredarna, riksdagsledamöterna eller ens de kvinnliga akademikerna själva. Detta förklarar också varför kvinnornas kompetens ständigt måste framhävas och försvaras trots den demokratiska utgångspunkten och de meritokratiska idealen. Därför kom också den politiska debatten att handla mer om vilka kvinnorna rent hypotetiskt var än om den demokratiska grundfrågan och mäns och kvinnors lika rättigheter. Lagförslaget betraktades som en öppning för ett avvikande fåtal kvinnor och frågan behandlades som en formalitet.