I sockenstämmoprotokollen varvas den sekulariserade slottsherrens hårda utdömanden om medeltidskyrkan, som ansågs opassande för den moderna tiden, med allmogens underdåniga och sentimentala vädjan om kyrkans bevarande. Allra värst var det då två församlingar tvingades överge sina medeltida tempel för att gemensamt uppföra en ny kyrka på ny plats. Att överge kyrkogården, där kära anhöriga vilade, var det svåraste. Svårt var också då den större församlingen lyckades genomdriva den nya kyrkans placering inom den egna sockengränsen. Den mindre församlingen tvingades därmed till ett förnedrande underläge, som gjorde sig påmint vid varje kyrkobesök. Många valde då att helt utebli från gudstjänsterna i den avlägset belägna och "främmande" kyrkan.

Men kyrkorivandet var inte bara en fråga om de högre ståndens önskan om värdigare gudstjänstrum. Det var också ett led i en rationaliseringsprocess som fortlöpande pågår och som har paralleller, såväl inom Svenska kyrkan som andra förvaltningar och verksamheter. Kristina Franzén visar genom sina geografiska studier att de regionala skillnaderna i kyrkobyggandet har sin förklaring i det kyrkliga landskapets struktur, dvs. hur församlingarna var indelade i olika pastoratstyper, och hur areellt och befolkningsmässigt stora de var. I Växjöstiftet fanns många små församlingar med bristfälliga kyrkor. I Strängnässtiftet däremot medgav helt enkelt inte församlingsstrukturen och naturlandskapet särskilt stora rationaliseringsmöjligheter.